You are currently browsing the monthly archive for november 2008.
Det är inte utan skuld jag skriver det här, men jag är pussnödig!
Rum237 har precis blivit av med munsår som vid det laget hade hållt i sig i en vecka. Som den gentleman han är vill han inte pussa mig på grund av smittorisken. Det var svårt. Frustrerande.
Men å andra sidan var och är 237 gullig.
Nu är det något med hans näsa. Han påstod igår att det hade med kylan och göra, men idag meddelar han mig att han har något sår inne i näsan. I vilket fall som helst gör näs****** att pussantalet åter igen dalat då jag tenderar att nocka hans näsa med mina glasögon/näsa när en pusstransaktion inleds.
Jag börjar känna mig lite desperat. Och skyldig.
Är det någon som känner till någon magisk formel för hur man läker sår inuti näsor?
Jag bestämde mig för ett tag sedan av princip att inte skriva om rum237 av den enkla anledningen att jag skulle känna att jag hängde ut honom. Det är en grej att skriva om personer som ingen vet något om i alla fall (vem vet, de kanske bara finns i min fantasi?), en helt annan att skriva om någon som med ett klick går att kolla upp vem det är.
Logisk princip, tycker jag. I teorin. Nu bor jag mer eller mindre hos människan, så mitt vardag är ganska begränsad till det som händer innanför dessa väggar, vilket i praktiken betyder att 99% av det jag skulle kunna skriva om handlar just om någonting som händer innanför dessa väggar. (Notera att detta var tänkt att vara en dagboksblogg då den skapades. Följaktligen räknar jag bara in dagboksmaterial i de 99 procenten.)
Så, hur gör man då när man har förbjudit sig själv att skriva om det enda man kan skriva om?
Alternativ 1: Man bestämmer sig för att ändra genre på bloggen
Alternativ 2: Man kommer över sig själv* och sina priciper och börjar blogga om ”riktiga” personer trots allt.
Alternativ 3: … hum… you tell me! Förslag/rekommendationer välkomnas!
Just nu lutar det åt alternativ #2. Får väl mjukstarta och skriva något om lamt om hur överdrivet många kuddar rum237 har – och aktivt använder – i sin säng.
Gonatt!
* Ursäkta svengelskan! Min ursäkt är att klockan faktiskt är missinassen!
Idag är jag boven.
Nej, jag syftar inte till rum237-dramat. Jag kommer inte att skriva om det här, så om det är därför du är här så klicka vidare alternativt lämna din e-mailadress i en kommentar så kanske jag kommer skriva ner min version i ett mail om du känner att ditt liv inte är fullständig utan den.
Nej, just idag det finns bara två sammanhang där jag anser mig vara boven:
1) Viktgrejen. Har helt försummat mina principer.
2) A-grejen. Gjorde slut med A i torsdags.
A-grejen börjar visa sina negativa sidor nu. I hans mail skriver han nu om hur han egentligen har vetat ända sedan sist vi sågs (d.v.s. dagen efter att jag dumpat C; var inte riktigt 100% den dagen) men att han inte velat erkänna det för sig själv av rädsla för att det skulle göra för ont. Han skriver vidare att han inte alls är svartsjuk (ren vit lögn) och att han förstår mig. Han vill bara vara min… ja, vad det nu är jag vill att vi ska vara. Han har varit hur gullig som helst.
Jag känner mig så hemsk som inte kan finnas där för honom. Hemsk för att jag utsatt honom för det här. Hemsk för att jag helt enkelt inte kan besvara de känslor han har för mig.
A har som sagt skrivit att han ”vet” att jag har någon annan. Har varken förnekat eller bekräftat det ännu då jag inte vet hur han kommer att reagera. Får väl ta hand om det imorgon. Det som allting annat.
Jag känner mig instängd. Jag kan inte skriva om det jag vill skriva längre, jag begränsas av möjligheten att någon jag träffat och vet vem jag är kan läsa vad jag skriver.
Jag är extremt pk irl. Ögontjänare är det. Min vardag går i princip ut på att agera olja, se till att allt går smidigt och smärtfritt. Undvika konflikter, konfrontationer. Se till att folk med olika åsikter talar om någonting annat. Ta en del av smällen om så behövs. Huvudsaken är att alla andra är glada och nöjda.
Vet inte var jag ska skriva av mig nu. För det måste jag göra.
Jag väger mig aldrig av princip. Tycker att det är onödigt att hetsa upp sig över siffor när man ändå vet om man behöver gå upp eller ner i vikt.
Lättast är att känna efter hur man mår; om man är nöjd med sig själv och sin kropp eller om man inte gör det. Och om man nu som svensk behöver hänga upp sig på nummer så går det ju att kolla om man fortfarande kommer byxorna eller inte; storleken på kläderna har fördelen att både vara jordsnära och siffervänlig.
Hur som helst: jag känner inte att jag är nöjd längre. Jag var nöjd i sommras med hur jag såg ut och vilka kläder jag kunde ha på mig. Men inte längre.
Under hösten har jag sakta men säkert gått upp i vikt. I början visste jag inte varför, vilket förstås var enormt frustrerande. Sedan gav jag upp och började äta de saker som 1) inte är särskillt goda i alla fall 2) inte alls är bra för midjemåttet.
Det positiva med allt det här är att jag ser att jag inte regarerar så som jag skulle reagerat för ett år sen.
Självklart kommer jag alltid att ha spår av min ätstörning kvar, men jag är fortfarande glad att jag inte gått under av ångest, självhat och -förakt vid det här laget som jag är övertygad om att jag skulle ha gjort för inte alls så länge sedan.
Jag gjorde slut med A igår.
Jag tog mod till mig och sa som det var; att jag inte längre älskade honom på samma sätt som han älskar mig, att jag inte ville bryta upp deras äktenskap för någonting jag inte längre tror på.
Och det gick bra! Det gick så mycket bättre än vad jag fruktat, bättre än vad jag någonsin kunnat hoppas på. Några tårar och det var allt.
Jag tvekade först om det verkligen var så bra att jag bjöd upp honom hit (det tar 2-2,5 timme att köra hit från den… by han bor i) – ett långdistansförhållande skulle man väl kunna avsluta per telfon eller e-mail, eller hur? Men med facit i hand var det the right thing to do.
Det var naturligt att vi bestämde att vi vill fortsätta hålla kontakten; maila, ringa någon i veckan kanske, ses någon gång då och då.
Summa summarum: ingen A, definitivt ingen B, en C som fortfarande sms:ar sporadiskt och ingen D. Bara rum237.
*Lättad*
Ps. Jag gick till tandläkarn igår – inga hål! *Andas ut*
Jasg har inte varit med om en tsunami eller att någon närstående har dött plöttslig eller något annat som omtumlat på ett negativt sätt. Det jag däremot har upplevt under de senaste dagarna är nya sätt att tänka ”på grund av” begräsningar av olika slag… på ett positivt sätt.
Problem: jag skulle komma försent till en träff idag och kunde inte meddela personen i fråga då jag inte hade något batteri på min mobil.
Lösning: gå runt och spana på tunnebanestationer efter eluttag då jag råkade ha med mig en laddare).
Resultat: helt ny syn på tunnebanestationers väggar, på värdet av el och konsekvenser av att inte lära sig av sina misstag.
Problem: rum237:s kök har bara en ugn och en micro i kategorin ”ikopplade köksredskap” då han renoverar.
Lösning: en hel del kreativt tänkande, letande i kokböcker och nya frågestälningar (som exempelvis: ”Om man ska koka spagetti i en ugn, ska man ha locket på eller av?”).
Resultat: uppochnedvänding av min världsbild av mattillagning.
Har du sett filmen ‘50 first dates’?? Säg vad du vill, men det är exakt så jag känner för dig, mitt liv är så tomt utan dig. Jag fungerar inte längre! Du e den enda ja tänker på när jag vaknar o den sista i mitt huvud när jag somnar, varje dag! Vill ej ha nå annan, endast min prinsessa, Dig! Skulle bestiga berg o simma med hajar för att komma till dig dagligen! Har du ej sett filmen, hyr den så förstår du vad jag e villig att göra för dig samt vad ja känner för dig! Hoppas du hittar nån som bryr sig hälften av vad ja alltid kommer att göra! Förlåt, vet att du inte vill veta av mig! Ska inte störa dig mer! Din *.
Detta sms skickade C till mig igår kväll.
Vad fan svarar man på det?! Alla förslag välkomnas!
