Du bläddrar just nu i månadsarkivet för mars 2009.
See what I mean?
Jobbade första dagen sedan operationen idag. Behövde sätta mig ner efter att ha stått upp i tre timmar, men jag är ändå nöjd med dagen :)
Chefen var som förväntat. Han sa något om att jag var blekare men att jag gått ner i vikt och att det inte kom något ont utan något gott. Kommenterade också min frisyr och hur det ”verkligen attraherade” honom. Seriöst.
Jag nämnde C som han hållit tummarna för då han också är ungrare. Trodde det skulle göra chefen mindre pushig, men han sa att ”vissa ungrare har tur” och något om att om han bara var 20 år yngre skulle inte C ha någon chans. Right.
Ny taktik: undvika ämnet helt med chefen.
Inget förhör idag. Betyder bara att pappa förskjutit det till då han tvingas inse att mamma inte kommer göra grovjobbet åt honom.
Generande diskussion igår kväll i vilket fall som helst, men nu om mina preferenser.
Brad Pitt var på tv. Regeringen och jag skämtade om hans hethet. Pappa påminde mig om ”diskussionen” vi hade om min grej för män som är för gamla för mig på sjukhuset när jag var hög på morfin. Jag rodnade upp till öronen.
Han har ju rätt!
House.
Hugh Laurie.
Fredrik Lindström.
Johnny Depp.
Brad Pitt.
A.
Vad är motsatsen till gubbsjuka?
Smekmånaden med pappa är över. Han ringde i morse för att prata med mamma om att hon ska se till att jag göra en utredning om varför det gick som det gick. Det här borde inte förvåna mig det minsta, det är precis sånt här som pappa gör. Men trots det har jag fortfarande svårt att få upp hakan från golvet.
Inte nog med att alla jag är släkt med nu vet en hel del mer om mitt privatliv än jag någonsin skulle kunna föreställa mig i mina värsta mardrömmar; nu vill han, för att använda hans uttryck, titta ännu längre in under täcket.
Han vill veta när jag slutade med p-pillerna, när jag satte in spiralen, när jag hade min första dag av mens och när jag haft sex dom senaste veckorna. Hur fan tänker man när man ber sin dotter man inte träffat på tre år om en skriftlig rapport med sånt data när man tidigare gjort sitt bästa för att låtsas som om man kom med storken?
Jag ska passa Lill-Lina ikväll. Regeringen kommer och hämtar mig om 15-45 minuter. Jag ska sova över där igen. Jag kommer få höra hans avsikt att fullständigt dränka sin egen näsa värre än farmor måste ha gjort för att han fortfarande ska hata henne efter dom 15 år det gått sedan skilsmässan med mamma sen vid frukosten imorgon bitti. Jag kommer behöva ringa mamma om skjuts för att jag inte kommer kunna hålla mig utan tala om för honom hur absurt hans önskan är. Frågan är bara om han kommer inse att det inte är värt ytterligare tre års uppehåll eller inte.
Jag älskar att män är så väldigt förutsägbara när det gäller vissa saker, som sex till exempel. (Å andra sidan påstår karaktären Dr. Foreman i House att kvinnor vill känna att dom har rätt och att man därför bör ge dom vad dom förväntar sig för att det skulle göra dom villigare, så det kanske kan vara så att männen rumt omkring mig bara råkat picka upp vad jag förväntar mig.)
Jag hatar att jag kan vara så väldigt förutsägbar när det gäller vissa saker, som sex till exempel, och ändå inte kunna undvika situationer som bör undvikas.
Jag har minst sagt varit svältfödd på… positiva känslor ett tag i och med insättandet av spiralen och sjukhusvistelsen, men jag ska inte göra något åt det på grund av operationen under ytterligare några dagar. Det är min ursäkt till att jag i helgen mot bättre vetande åkte till C i helgen för tv-tittande och catching up. Obekvämt i början, mysigt efter någon timme, awkward någon gång kring ett-tiden då Samtalet om varför det blev som det blev diskuterades, spänt vid läggdags, alldeles för skönt resten av småtimmarna, sömnlöst och ont för min del på morgonen.
Jag trodde verkligen att jag skulle kunna låta bli. Strikta orders från doktorn att inte så mycket som bada innan det slutar blöda var min livlina så att säga. Jag borde ha förutspått att det skulle bli så. Jag borde ha tackat nej som jag gjort i två månader snart.
Det fåniga med det hela är att C har betydligt mer självkontroll än jag när det gäller sånt – till och med vid ett sånt här tillfälle
För att ingen om någon vecka eller så ska undra varför miljön plötsligt gått åt pipan så vill jag förvarna om att jag tänker låta bli att vara vegetarian i en till två veckor för att få upp mitt blodvärde (som nu ligger på 80 men som hos mig bör vara kring 120-125).
Anledningarna till att jag är vegetarian överhuvudtaget är två: miljön och min egen hälsa. I en till två veckor kommer som sagt det första få lida för det andra. Så ja, jag bryter mot principer, men bara lite och tillfälligt.
Hittills har jag bara ätit Hemköps leverpastej med gurkbitar (det enda järnrika från djurvärlden som finns hemma) och det var äckligt. Smaken kan jag stå ut med (jag har trots allt ätit sjukhusmat i fem dagar), men det gör mig lite illamående. Funderar starkt på att be mamma köpa en julskinka.
Kort uppdatering:
Åkte in igen bara några timmar efter mitt senaste inlägg. Kom hem idag efter några dagars återhämnting efter en titthålsoperation där de tog bort min högra äggledare i måndags. Är öm överallt, men mår annars bra. Lite ont i halsen, lite yr, lite trött, men mår alltså förhållandevis bra.
Jag har precis kommit hem från 24 timmar inlagd på sjukhus, ungefär 12 av dessa tillbringade i något av en morfinframkallad dvala. Utomkvedshavandeskap, som det så fint heter, visade sig vara orsaken till den intensiva smärtan jag upplevde igår kring 11-tiden på höger sida av kroppen från en fem cm under revbenen ner till knät. Fick åka ambulans, ligga på en bår, ge en massa prover, göra massa undersökningar som – om jag inte hade haft så förbannat ont – skulle varit generande, några sprutor och totalt tre ”påsar” dropp. Sedan igår eftermiddag har jag dock inte haft något ont, så dom kommer troligen inte behöva operera bort det utan istället behandla det med en liten lokal cellgiftsbehandling på måndag. Hurra för det.
Mamma, syrran, Piaf och pappa kom och hälsa på mig (i den ordningen), men behövde tack och lov gå klockan sju pga att besökstiden var över.
Pappa var förvånansvärt lugn när han var i mitt sällskap (inga förmaningstal), men frågade naturligtvis ut Mamma och Fadern så fort dom behövde gå ut ur rummet. Mamma sa tack och lov inget mer än att hon inte vet så mycket om det, men är nog fortfarande lite sur för att jag ville att någon skulle ringa honom.
Mamma visade ingen oro när hon satt där hos mig, men har tydligen inte kunnat sova en blund i natt.
A, däremot, var betydligt mindre lugn då jag ringde/sms:ade honom. Funderade tydligen på att åka upp hit bara för att sitta och hålla min hand (jättegullig tanke, kanske tom logisk om jag hade blivit överkörd, men totalt onödig nu när mitt liv inte är i fara) och, då han inte kunde komma på någon trolig ursäkt för hans frånvaro, berätta allt för hans fru. Fåntratt.
Skulle egentligen ha träffat Mlle idag, första gången på evigheter, men det blev inställt då dom rekommenderar mig att förbli sängliggandes ett tag till. Skämdes dock för mycket för att berätta den mer exakta orsaken till varför vi inte kunde träffas, då hon vet om att jag redan varit gravid en gång innan (för ganska exakt ett år sedan). Får se om jag vågar säga något imorgon istället.
Är det något män säger för att de verkligen menar det eller är de lika svårtydda som kvinnor?
Betyder frasen ”han är trött nu” verkligen ”sorry kid, jag tror inte att det kommer vara så mycket action där på ett tag”?
Är det bara ytterligare ett fall som sorteras under rubriken ”män är dåliga på att kommunicera”?
Är det något de säger bara för att utmana, typ ”tja, du kan ju försöka, men det kommer nog krävas ett proffs för det. Pallar du det?”?
Är det kanske något de säger för att dölja sanningen om att det egentligen är de själva som är ”trötta nu”?
Eller kan det vara så att män talat sanning från första början; att vissa av deras kroppsdelar lever sina egna liv bortom deras kontroll?
Under lite mer än en vecka har jag mer eller mindre absorberats av Stephanie Meyer Twilight-värld. Jag har läst de fyra romaner som kommit ut i serien och de tolv första kapitel av den opublicerade femte som läckt ut samt sett filmen. Jag tror att det är vår motsvarighet till hur killar känner för Star Wars.
Hemskt tjejigt, jag vet, och om ni inte tål att läsa en kort amatörsmässig utvärdering av något på det temat förstår jag.
Böckerna
Bra:
+ Hennes version av myten. Den här typen av vampyrer är min favorit hittills; den slår till och med Anne Rices.
+ Oslagbara teman: sårbarhet, makt, kärlek.
Dåligt:
- Huvudpersonen Bella. Människan gnäller sig igenom första hälften av första och andra boken och är allmänt nere den första delen av tredje och fjärde. Tråkigt att läsa om.
Slutsats: Läsvärda böcker om du inte har något annat att göra på långa bussresor alternativt är tjejigare än jag.
Filmen
Bra:
+ Miljön. Det var mer eller mindre så jag föreställde mig Forks, skolan, husen och skogen.
Dåligt:
- Konversationerna var onödigt långdragna och dåligt framförda.
- Astmasymdromet. Av någon anledning envisas regissörer med att tvinga skådespelarna att fräsa och spotta som ”rovdjur” och/eller andas som om de hade astma under illusionen att det får karaktärerna att verka trovärdiga. Det funkar inte på film. Inse faktum.
Detta klipp innehåller den bästa scenen (de första två minuterna) och den sämsta scenen (resten av klippet). Säger en del om filmen, inte sant?
Slutsats: Har du verkligen inget annat för dig? Inte? Okej, se den här, men betala för guds skull inte ett öre för det!
