Nej, jag har inte dött. Jag kan bara inte besöka den här hemsidan – än mindre uppdatera den – hos C som jag numera mer eller mindre bor hos i fall att han skulle få för sig att kolla vart jag har varit.

Förhoppningsvis hittar jag en lösning på detta snart. Jag saknar att blogga :(

Har de senaste dagarna haft ett ovanligt starkt sug efter potatis.
Håller på att få tillbaka de kilon jag tappade under min sjukhusvistelse. Och det kommer bli värre – har börjat med de förhatliga nuvaringarna igen.

(För de som inte är tillräckligt nyfikna för att fråga, men observanta nog att se att jag använt ett konstigt ord som titel: ”krumpli” är vardagsordet för potatis på ungerska, som jag försöker lära mig nu. Det är riktigt så man ser något knubbigt litet framför sig, som en rumpnisse ungefär.)

Det har varit en händelserik helg för min del. Mycket C, Cs mamma, ungerska och Ungern, men också en del cycklande (dom 17,5 km mellan honom och mig, enkel riktning) och promenerande. Det mest utmärkande var dock Samtalet som hölls i Cs bil i garaget under hans mammas lägenhet vid 22-tiden igår kväll då det slutade med att vi tummade* på att vi nu var pojk- och flickvän.

”Hur kom det sig?”, kan ju ni arma få stackare som faktiskt följt den här bloggen från början och vet att jag i höstas inte var alltför entusiastisk angående C. Well, det som övertygade mig den här gången var att vi faktiskt Hade pratat om något djupare än vecken på hans skjorta tidigare under dagen och att han faktiskt verkar intresserad av mitt liv och vad jag gör med det.
Det som gör att jag ändå – tummisen till trots – inte är så säker som jag skulle vilja är att jag inte är kär. Men vem vet; det kanske kommer med tiden…

*C tyckte att vi skulle skaka hand, men av någon anledning kändes inte det så romantiskt, så vi kompromissade fram en tummis istället.


See what I mean?

Jobbade första dagen sedan operationen idag. Behövde sätta mig ner efter att ha stått upp i tre timmar, men jag är ändå nöjd med dagen :)

Chefen var som förväntat. Han sa något om att jag var blekare men att jag gått ner i vikt och att det inte kom något ont utan något gott. Kommenterade också min frisyr och hur det ”verkligen attraherade” honom. Seriöst.

Jag nämnde C som han hållit tummarna för då han också är ungrare. Trodde det skulle göra chefen mindre pushig, men han sa att ”vissa ungrare har tur” och något om att om han bara var 20 år yngre skulle inte C ha någon chans. Right.

Ny taktik: undvika ämnet helt med chefen.

Inget förhör idag. Betyder bara att pappa förskjutit det till då han tvingas inse att mamma inte kommer göra grovjobbet åt honom.

Generande diskussion igår kväll i vilket fall som helst, men nu om mina preferenser.
Brad Pitt var på tv. Regeringen och jag skämtade om hans hethet. Pappa påminde mig om ”diskussionen” vi hade om min grej för män som är för gamla för mig på sjukhuset när jag var hög på morfin. Jag rodnade upp till öronen.
Han har ju rätt!

House.
Hugh Laurie.
Fredrik Lindström.
Johnny Depp.
Brad Pitt.
A.

Vad är motsatsen till gubbsjuka?

Smekmånaden med pappa är över. Han ringde i morse för att prata med mamma om att hon ska se till att jag göra en utredning om varför det gick som det gick. Det här borde inte förvåna mig det minsta, det är precis sånt här som pappa gör. Men trots det har jag fortfarande svårt att få upp hakan från golvet.

Inte nog med att alla jag är släkt med nu vet en hel del mer om mitt privatliv än jag någonsin skulle kunna föreställa mig i mina värsta mardrömmar; nu vill han, för att använda hans uttryck, titta ännu längre in under täcket.

Han vill veta när jag slutade med p-pillerna, när jag satte in spiralen, när jag hade min första dag av mens och när jag haft sex dom senaste veckorna. Hur fan tänker man när man ber sin dotter man inte träffat på tre år om en skriftlig rapport med sånt data när man tidigare gjort sitt bästa för att låtsas som om man kom med storken?

Jag ska passa Lill-Lina ikväll. Regeringen kommer och hämtar mig om 15-45 minuter. Jag ska sova över där igen. Jag kommer få höra hans avsikt att fullständigt dränka sin egen näsa värre än farmor måste ha gjort för att han fortfarande ska hata henne efter dom 15 år det gått sedan skilsmässan med mamma sen vid frukosten imorgon bitti. Jag kommer behöva ringa mamma om skjuts för att jag inte kommer kunna hålla mig utan tala om för honom hur absurt hans önskan är. Frågan är bara om han kommer inse att det inte är värt ytterligare tre års uppehåll eller inte.

Jag älskar att män är så väldigt förutsägbara när det gäller vissa saker, som sex till exempel. (Å andra sidan påstår karaktären Dr. Foreman i House att kvinnor vill känna att dom har rätt och att man därför bör ge dom vad dom förväntar sig för att det skulle göra dom villigare, så det kanske kan vara så att männen rumt omkring mig bara råkat picka upp vad jag förväntar mig.)

Jag hatar att jag kan vara så väldigt förutsägbar när det gäller vissa saker, som sex till exempel, och ändå inte kunna undvika situationer som bör undvikas.
Jag har minst sagt varit svältfödd på… positiva känslor ett tag i och med insättandet av spiralen och sjukhusvistelsen, men jag ska inte göra något åt det på grund av operationen under ytterligare några dagar. Det är min ursäkt till att jag i helgen mot bättre vetande åkte till C i helgen för tv-tittande och catching up. Obekvämt i början, mysigt efter någon timme, awkward någon gång kring ett-tiden då Samtalet om varför det blev som det blev diskuterades, spänt vid läggdags, alldeles för skönt resten av småtimmarna, sömnlöst och ont för min del på morgonen.
Jag trodde verkligen att jag skulle kunna låta bli. Strikta orders från doktorn att inte så mycket som bada innan det slutar blöda var min livlina så att säga. Jag borde ha förutspått att det skulle bli så. Jag borde ha tackat nej som jag gjort i två månader snart.

Det fåniga med det hela är att C har betydligt mer självkontroll än jag när det gäller sånt – till och med vid ett sånt här tillfälle

För att ingen om någon vecka eller så ska undra varför miljön plötsligt gått åt pipan så vill jag förvarna om att jag tänker låta bli att vara vegetarian i en till två veckor för att få upp mitt blodvärde (som nu ligger på 80 men som hos mig bör vara kring 120-125).

Anledningarna till att jag är vegetarian överhuvudtaget är två: miljön och min egen hälsa. I en till två veckor kommer som sagt det första få lida för det andra. Så ja, jag bryter mot principer, men bara lite och tillfälligt.

Hittills har jag bara ätit Hemköps leverpastej med gurkbitar (det enda järnrika från djurvärlden som finns hemma) och det var äckligt. Smaken kan jag stå ut med (jag har trots allt ätit sjukhusmat i fem dagar), men det gör mig lite illamående. Funderar starkt på att be mamma köpa en julskinka.

Kort uppdatering:
Åkte in igen bara några timmar efter mitt senaste inlägg. Kom hem idag efter några dagars återhämnting efter en titthålsoperation där de tog bort min högra äggledare i måndags. Är öm överallt, men mår annars bra. Lite ont i halsen, lite yr, lite trött, men mår alltså förhållandevis bra.