När jag växte upp ojade mig pappa sig alltid över att när jag blev större skulle jag krossa många hjärtan.

Hittills har det blivit ett som jag är medveten om.
Han har varit kär i mig sedan vi var 16 och började i samma klass. När jag hoppade av 2:an på grund av depression, ätstörning och en pågående brytning med min pappa berättade han senare att han fick den chocken. Vi höll kontakten tack vare MSN och mail under min tid som au pair i Frankrike. Han erkände det jag redan visste, att han var kär i mig och jag kände en mix av tvivlan, hopplöshet, nedstämdhet, upprymdhet och glädje. Jag sa att jag bara tyckte om honom som kompis.
Jag gick under jorden, mådde skit, gick på antidepressiva tabletter, började på en annan skola, överlevde och började må bättre.
Under mitt sista år hade vi sporadisk kontakt och i juni i år träffades vi för att sola och bada. På vägen hem hade han armen omkring min midja och tog till slut mod till sig kysste han mig. Troligen hans första kyss. Vad gör man om man inte känner samma sak? Jag lät honom kyssa mig, hålla min hand, krama om mig när vi stod och väntade på min buss. Han frågade mig om jag ville ge Oss ett försök. Jag tackade efter en lång stund nej.
Vi träffades efter någon månad igen. Han upprepade sitt erbjudande, jag tackade nej igen. Minst tre gånger han jag krossat en av mina bästa vänners hjärta. Det gör så ont. Och snart, troligen imorgon, kommer jag krossa ett annat hjärta.

Annonser