Världen är uppochned sen jag kom tillbaka till den här delen av klotet igen i morse.

C har skickat ett brev adresserat till mig (men med fel efternamn) där det står följande datorutskrivna text:
Finns jag fortfarande i ditt vardagliga liv?
Tänkte på dig igår…
Tänker på dig idag…
Kommer tänka på dig imorron…
Kommer garanterat att tänka på dig i övermorgon…
Din *.

med en stor nallebjörn som kramar en röd stjärna över.
Kind of a big deal; jag vet inte vad jag ska svara på det. Tips välkomnas.

Pappa skickade i lördags ett mail med följande text efter att, på min begäran, nästan inte hört av sig på två och ett halvt år:
Hej ***!
Jag hoppas att allt är bra med dig!
Jag skriver detta eftersom jag vill se dig igen och vara en del av ditt liv och du en del av mitt.
Mitt hopp om detta väcktes då vi sågs på din skolavsalutning.
Jag kan inte göra om historien. Den är som den är. Jag är ledsen över de misstag jag gjorde.
Men jag önskar en framtid tillsammans och jag hoppas att du vill hjälpa mig/oss att forma den.
Kan vi träffas? Mitt förslag är nu på onsdag. Vad sägs om en fika på stan?
Kram
Pappa

Huge deal! Har sagt till honom att jag gärna återupptar kontakten med honom när jag har kommit över min ätstörning och depression (check) OCH när han har erkänt och ångrat de misstag han har gjort (ett halvt check?).
Mamma och jag är överrens om att det här antingen är skrivet med ingen känsla alls eller alldeles för mycket känsla = jag har ingen aning om vart jag har honom.

Problemet är att han har EQ 0 och troligen aldrig kommer att förstå mig. Det i sig är väl okej; man behöver väl inte vara best buds eller ingenting. Grejen är att jag inte kan återuppta en farochdotter-relation med honom då det skulle ge honom mer makt vad som är hälsosamt för oss båda.
Det måste bli någonting mittemellan. En lightversion.

Annonser