Jag äger på ursäker. Dåliga, visserligen, men jag är grymt bra på att hitta på och använda dessa lifesavers. Hemligheten med ursäkter är att de måste innehålla ett visst mått av sanning om de ska gå hem; speciellt om du säger dem till någon som känner dig. Tyvärr får jag bara tillfälle att använda dem på mamma och mig själv; resten av jordens befolkning skiter fullständigt i vad jag gör av någon anledning…

Ursäkter till mamma:
Ta det faktum att jag tillbringat all min tid – minus tre timmar igår då jag mellanlandade hemma för att hämta nya kläder – hos rum237 sedan jag kom tillbaka från Indien. Hur förklarar man det om man vill vara sedvanligt reserverad när det gäller att dela med sig av skvaller om ens kärleksliv till nyfikna föräldrar?
Ursäkt nr 1 (sann): Det tar 1 timme och 1 minut att resa kommunalt till människan! Lägg sedan på totalt 25 minuters promenad för att ta sig till/från stationerna.
Ursäkt nr 2 (delvis sann): Vi är mitt uppe i att renovera hans kök och vill inte avbryta något innan det är färdigt. (Egentligen är min ”assistans” mer av ett moraiskt stöd i bästa fall, men troligen utgör min närvaro där mer ett hinder för processens fortgång än något annat.)

Ursäkter till mig själv:
Hur låter man sig själv som arbetslös få låta bli att söka jobb sedan vi reste till Indien (d.v.s. totalt 16 dagar)?
Ursäkt nr 1 (delvis sann): Jag har inte alla nödvändiga dokument här för att ansöka om jobb. (Sant, men det går att maila över saker om man skulle känna för det.)
Ursäkt nr 2 (troligen sann): Ingen har anställt mig hittills, varför skulle de göra det nu helt plötsligt? (Det vet man inte förrän man har försökt!)
Ursäkt nr 3 (sann): Jag har varit arbetslös i över fyra till sex månader (beroende på hur man räknar). Vad gör två veckor arbetslöshet mer eller mindre för skillnad?

Hur som helst, idag! ska jag söka jobb. Promise.
Och kanske berätta att rum237 är lite allvarligare än vad jag tidigare gett sken av… om tillfälle ges.

Annonser