Jag väger mig aldrig av princip. Tycker att det är onödigt att hetsa upp sig över siffor när man ändå vet om man behöver gå upp eller ner i vikt.
Lättast är att känna efter hur man mår; om man är nöjd med sig själv och sin kropp eller om man inte gör det. Och om man nu som svensk behöver hänga upp sig på nummer så går det ju att kolla om man fortfarande kommer byxorna eller inte; storleken på kläderna har fördelen att både vara jordsnära och siffervänlig.

Hur som helst: jag känner inte att jag är nöjd längre. Jag var nöjd i sommras med hur jag såg ut och vilka kläder jag kunde ha på mig. Men inte längre.

Under hösten har jag sakta men säkert gått upp i vikt. I början visste jag inte varför, vilket förstås var enormt frustrerande. Sedan gav jag upp och började äta de saker som 1) inte är särskillt goda i alla fall 2) inte alls är bra för midjemåttet.

Det positiva med allt det här är att jag ser att jag inte regarerar så som jag skulle reagerat för ett år sen.
Självklart kommer jag alltid att ha spår av min ätstörning kvar, men jag är fortfarande glad att jag inte gått under av ångest, självhat och -förakt vid det här laget som jag är övertygad om att jag skulle ha gjort för inte alls så länge sedan.

Annonser