Vi stod i köket igår kväll när jag åter igen fick inse vilken grottmänniska jag egentligen är. Jag tänkte på hur betryggande, mysigt, ja rentav sexigt det var att rum237 är ett halvt huvud längre än mig. Tänkte på breda axlar, på händer och annat sånt som kvinnor enligt stenåldersmallen ska finna attraktivt och som jag om och om tvingas erkänna att jag håller med.

Exempel #1: Om Han och jag ligger ner är det optimala för mig om Han ligger på mig. Det behöver inte nödvändigtvis leda till sex; det är nästan lika bra om Han ”bara” ligger där för att vila eller gosa. Egentligen är det totalt ologiskt; i den positionen är jag helt försvarslös, men av någon anledning finner jag det väldigt tilltalande.

Exempel #2: Om Han och jag ska sova vill jag helst skeda (Han bakom mig). Ja, det är mysigt och intimt och så, men för mig är det mer. Han blir som en sköld, ett försvar, en beskyddare.

Exempel #3: har inte riktigt samma tema, men det är relevant ändå. Ett barns joller löser för tillfället alla problem, tycks det för mig. Jag är lika observant på om det finns en bebis i min omgivning som män är när det gäller nakna bröst. Jag dras till dem. Jag skulle kunna ge upp hur mycket som helst bara för att försäkra ett spädbarns – speciellt mitt eget imaginära, men andras också – välbefinnande.

Jag har nog en hatkärlek till det här med impulser, reflexer och instinkter. Å ena sidan fascineras jag av dem och hur vi styrs av dem, å andra sidan förbannar jag dem då jag måste tvinga mig att inse att jag faktiskt också kontrolleras av dem.

Annonser