Klockan är i skrivande stund 9:34 denna torsdagsmorgon. Väckarklockan ringde för fyra minuter sedan för att påminna mig om hur det är att ha en tid att passa. Som arbetslös händer det inte så ofta. Och när det väl gör det känns det jobbigt.

Säga vad man vill om hur hemskt det är att vara arbetslös och allt vad det innebär, men det här med att inte ha något att rätta dagen efter är nog värst. Se, det är beroendeframkallande. Efter ett tag börjar exempelvis det där med att kunna sova precis när man vill bli ett behov, som nu.

Jag ska ta ett tåg som går 10:27, vilket betyder att jag måste ha borstat tänderna, klätt på mig, hämtat tvätten och röjt undan det värsta skräpet här innan klockan slagit 10:15. Bara tanken stressar mig. Jag har alltså bara 35 minuter på mig att göra något jag vid det här laget lärt mig göra på kanske… tja, en-två timmar. Minst.

Det är knappast orimligt att kräva av någon man betalar att ha dragit sig ur sängen innan 10, men det känns ändå hotande. Någon har fräckheten att försöka ta ifrån mig mitt beroende! Det är nästan så att man börjar sympatisera med cigarettrökare.

Annonser