Jag var tvungen att skrika att jag inte ville ha hennes kramar när mamma reste sig och gick mot mig innan hon slutade.

Jag vet inte hur hon lyckas få mig att känna skuld mot henne oavsett situation, men nu har mamma vänt min sorg för ett nyligen avslutat förhållande till att jag är the bad guy som får mamma att gråta. Tack, det var precis det jag behövde.

Hon vill inte förstå att det kanske gör ont att höra saker som mer eller mindre går ut på att han är en skit och jag är ett offer när man fortfarande sörjer och egentligen bara ville ha tröst. Sen måste hon få rentvå sig, oavsett om jag vill eller ens mår bra av att höra det. Hon slutade bara när jag gormade att hon skulle gå ut ur mitt rum. Tårögd gick hon ut, men kom lika snabbt tillbaka, åter igen för att få förklara sig. Jag sköt min garderob framför dörren och blev så lämnad i fred i några timmar.

Då jag inte ätit något på hela dagen gick jag för en halvtimme sedan upp. Med mackorna i högsta hugg började jag springa ner för trappan när mamma bad mig stanna. Mot bättre vetande gick jag upp och – hör och häpna – fick höra ett försvarstal. Lyckligtvis hade jag redan samlat mig tillräckligt innan jag gick upp för att äta, men tydligen inte tillräckligt för mammas snyfthistoria.
Mammas säger att hon bara sa det jag sagt till henne när hon låg i skilsmässa, och menar vidare att det var elakt av mig att spydigt fräsa ”Synd för dig” när hon bad om att få förklara sig genom dörren några timmar tidigare.
Jag säger att vi alla reagerar olika, men att de flesta som gråtandes kryper upp i någons famn bara signalerar att de vill bli kramade. När de plötsligt går därifrån och låser dörren om sig brukar det betyda att de vill bli lämnade ensamma. Man bör då inte lägga någon större vikt vid spydiga fraser om de sagts av personer som mår förjävligt och ännu inte gett något tecken att det skulle vara okej att närma sig.
Jag säger också – upprepade gånger – att jag inte vill prata om vems fel det var, varken våran dispyt eller den underliggande orsaken, oavsett hur väl mamma egentligen vill.
Mamma vill inte förstå det, utan fortsätter.
Jag upprepar det jag tidigare sagt, nu gråtandes.
Mamma går för att trösta mig när jag säger att jag inte längre vill ha hennes kramar just nu, att det inte går att säga vad som helst hur många gånger som helst utan att det inte får någon effekt.
Mamma sätter sig ner igen och tittar bort.

Alltihop är nu mitt fel.

Annonser