Herrn, mammas fästman, stormade för någon timme sedan full ut ur huset bland annat efter att ha sagt ”Håll käften på’re, du tilltalar inte mej på’re sättet!” då jag bad honom gå ut ur mitt rum, fått min snart 11-åriga syster att skaka av skräck och tårar då han skrikit åt henne att han ska minsann se till att hon hamnar hos hennes klarsynte pappa LL (mammas ex, alkoholisten som hotat och vid ett tillfälle även misshandlat mamma), mickrat mammas mobil av rädsla att hon skulle ha spelat in något han hade sagt på den samt hotat att polisanmäla mamma för att hon ljugit för alla hon känner om att hon var empatisk.

Nu har adrenalinet borta, tårarna har torkat och jag har än en gång lekt psykolog åt mamma.

Jag kan inte förstå att hon inte lär sig av sina misstag. Herrn har till punkt och prickar följt LLs mönster; sagt – ord för ord – samma saker, gjort samma saker, reagerat på samma sätt. Jag har gång efter annan påpekat det här för mamma, att Herrn är samma skrot och korn som LL, redan innan han gjort något dumt.
Det gick till och med så långt att mamma lovade att lämna Herrn efter att vi kommit tillbaka från Marseille i somras. Bevisligen har inget hänt, men mamma bortförklarar det med att hon faktiskt måste driva ett företag med honom.

Mammas män (min pappa, LL och nu Herrn), har alla först avgudat henne. Inte tycket om, inte älskat – avgudat. Sedan, som en blixt från klar himmel, har de avskytt de henne. Inte ogillat, inte hatat – avskytt.

Det finns faktiskt en anledning att jag aldrig dricker; 11 år under samma tak med LL och 1,5 år med Herrn.

Annonser