Träffade pappa idag på ett café i stan. Det gick bra. Naturligtvis fanns det tillfällen då hans business-mindedness sken igenom, men det förväntade jag mig. Vi pratade om arbetslöshet, om det jobb han ganska nyligen anställts för att göra, om jul- och nyårsfirande och skvaller om släktingar på hans sida.

Faster går det bra för, har fått ett nytt jobb med mer ansvar där hon gör succé. Hon försöker dock fortfarande skola om sig.
Äldsta kusinen är fortfarande högt uppsatt i NSF och är troligen så pass involverad i rörelsen att han inte kan ta sig ut även om han skulle vilja. Sånt gör ont att veta om, men släkten låtsas tydligen inte om det utan säger i princip att han alltid är välkommen så länge han lämnar allt… obehagligt någon annanstans.
Näst äldsta kusinen har tydligen seriösa ryggproblem vid 21-års ålder p.g.a. ett snilledrag på fyllan (racea ner med cyklar för en väldigt brand backe – flög ner och hamnade med ryggraden mot en sten). Han är tydligen deltidssjukskriven, något som tar hårt på honom.
Lillkusinen (6 år) fanns det inga nyheter om tydligen. Han funkar väldigt bra med pappa och hans frus snart 5-åriga dotter.

Sånt pratade vi – mestadels han – om.

Efter nästan två timmars fikande (kan man kalla mack-ätande för ”fika”?) bestämde vi oss för en promenad, men det var så kallt att vi ganska omgående ändrade oss när vi väl gått utanför dörren. Pappa körde mig hem istället, efter att ha plockat upp fru och dotter på vägen. Kom på mig själv när vi nästan var framme att jag hade suttit och pratat hela vägen om Indien utan att jag lagt märke till det. Fick kramar av allihopa.
Ska försöka få en inbjudan till ett födelsedagskalas i slutet på februari för lilltjejen.

Annonser