Jag har precis kommit på mig själv med att prata om pappas släkts landställe, en liten ö på östkusten där jag tillbringade mina somrar på, som om det nyss hade dött. Jag fällde till och med några tårar när jag nyss pratade i telefon om platsen där jag har en del av min själ.

Visst kan jag förstå min egen reaktion till viss del då jag trots allt inte varit där sedan sommaren 2005 p.g.a. att jag bröt med pappa ett halvår senare, men jag blir ändå lite generad när jag tänker på hur mycket den… oasen har betytt för mig. Det har nu statusen ”Paradis på jorden”, enligt mig, något som vid närmare eftertanke kanske är något överdrivet.

Jag väljer omedvetet att bara komma ihåg det som var bra; båtarna, vattnet, stenhällarna, skogarna, svampplockningen, midsommarfiranden under bar himmel med potatis och knäckebröd på sekelgamla handmålade tallrikar, fiskaren, solnedgångarna och allt det andra. Naturligtvis var det inte bara sånt (exempelvis råkar just den ön ha en myggpopulation som endast kan matchas den av nordligaste Norrland), men det väljer jag att inte tänka på. Nej, när jag pratar om den ö där jag växte upp på somrarna talar jag bara om de nästa helgonlika Goda och ingenting annat.

Annonser