Innan jag börjar vill jag meddela att ungefär så originellt det är för Svensson att titta på Melodifestivalen, lika unikt är det för mig att titta på – än mer skriva något om – programmet.
Faktum är att jag inte följt denna nationella rit det kommit att bli sedan de började trappa upp blodutsugandet genom att ha olika deltävlingar INNAN ”finalen” då kvantiteten blivit lika hög som kvalitén var låg.
Döm sedan min förvåning när jag hör trallvänliga toner komma från TV:n när jag går upp för trappan för att hämta en frukt för bara en liten stund sedan. Det var ingenting mot hur jag reagerade när jag fick se källan till den i särklass dugligaste Eurovision Song Contest-bidraget från Sverige sedan Martins ”Yeah yeah, wow wow”, Hanna Hedlunds ”Anropar försvunnen” och Charlotte Nilssons ”Tusen och en natt” – det var nämligen Alcazars ”Stay the Night”.
Senast jag hade pejl på nationella B-kändisar hade denna grupp fyra medlemmar, men att döma av de skrika fallossymbolerna till mickar har deras smak inte ändrats mycket till det bättre sedan dess ändå. Hur som helst, jag diggar deras låt i alla fall (och kan inte låta bli att hata mig en aning för det) – rosa mikrofoner och poänglöst rumpsmek till trots – och hoppas att de kommer vidare till den internationella arenan.

Alcazar
(Man kan nästan se hur frestad hon till vänster är att bara öppna munnen lite till. Foto: Jessica Gow/Scanpix)

Edit: Grattis till barndomsidolen Emilia (”I’m a Big Big Girl”, ni vet) och Alcazar som gick vidare till finalen genom det geniala nya sättet att pressa ut ännu lite mer pengar av evenemanget; först eliminera tre bidrag, sedan köra två separata ”dueller” då rösterna för kandidaterna nollställts. Grattis också till Svt för denna bedrift.

Annonser