Jag är den enda tjugoåringen som har haft en tjugoårskris. Den började någon gång för ett år sedan och pågick i över ett halvår. Jag funderade på fullaste allvar om hur livet nu bara kommer gå utför, hur hemskt det kommer att bli att vara vuxen på riktigt (för mellan 18 och 20 får man ju bara prova på att vara vuxen, alla vet ju att man inte är det på allvar ännu), hur mycket jag ännu inte hunnit med och hur jag slösat bort de ljuva ungdomsåren jag benådats med.

Jag tror att min dragning till vuxna har att göra med mitt behov som äldsta barn (och dotter till min far) att bevisa mig duglig. Bästa sättet att göra det är att härma de som kan, de som vet. Resultatet är att jag nu inte känner mig hemma bland mina jämnåriga för att vi inte förstår varandra eller de som är äldre än mig för att de flesta avfärdar mig innan jag öppnat munnen på grund av min ålder.

Jag antar att det där med att ha lillgamla barn är lika tabu för föräldrar som att ha fula eller fulla barn. Det pratar man helst inte om, och när man nu tvingas säga något när någon ställer en till svars förnekar man det.

Jag var lillgammal, oavsett vad mina föräldrar skulle svara om någon frågade dem. Nu är jag bara gammal – men inte vuxen – med en del barnsliga tendenser.

Annonser