Det förlängda barnkalaset/-fikat är nu avslutat. Pappa undrade om det inte var någon av fikadeltagarna som önskade stanna för att vara med/titta på lite senare då han skulle stycka den dovhjort han traditionsenligt skulle köpa av grannen lite senare under kvällen, och jag tackade ja. Det blev sedan till – utöver observerandet av styckningen – assisterande av köttfärstillverkning, godnattsageläsning, tedrickning till Beck samt tittande på för mig nya foton som tagits under de år jag inte varit med i bilden så att säga. Trevligt över det hela taget, om än med några oundvikliga stunder av påtaglig awkwardness.

Lill-Lina var lika bedårande som sist jag fick se henne, kanske till och med lite extra för att jag fick äran att ha henne uppkrupen i mitt knä för första gången på väldigt länge.

Då jag är den jag är lyckades jag även denna gång skjuta upp färdigställandet av min present till Lill-Lina (en CD med blandade barnvisor på franska jag i vanlig ordning blåst upp till ett monumentalt projekt jag till slut behövde kompromissa för att få färdigt) till sista minuten blev jag så sen att jag till slut tvingades lifta med syrran och Piaf. Hemskt. Vi har ju som sagt ignorerar varandra i två-tre veckor, men att sitta ingstängda i en bil och tiga i tjugo minuter gick helt enkelt inte. Jag löste det hela med pladder i början följt av att lyssna i tysthet på radion. Det gick väl sådär.

Pappa och jag har fortfarande svårast att vara ensamma. Det är drägligt då vi har ett givet samtalsämne, men jag blir lätt lite desperat så fort det tar slut och börjar på måfå fråga ja-och-nej-frågor bara för att köpa tid att hitta lite djupare samtalsämnen. Det gick sådär, det också.

Regeringen har blivit så mycket tant som man kan vara i hennes ålder, både till utseendet och sättet. Andra kanske skulle kalla henne mammig, men för mig är hon bara tantig. Lyckligtvis förblindar hennes medfödda förmåga som amerikan att småprata med vem som helst om vad som helst detta tillräckligt för att man inte behöver lägga alltför mycket hjärnkapacitet åt att analysera hennes blommande tantighet.

Jag tvingades erkänna att min engelska inte är vad den en gång var. Då, för tre år sedan, när jag använde engelskan hela tiden i skolan och varannan helg då jag bodde hos pappa, var jag i det närmaste flytande. Nu visar det sig vara betydligt mer hackigt och segt. Det är inte alls längre gracilt och naturligt, något jag nu när jag tvingats konstatera det sörjer. Förhoppningsvis går det att åtgärda med tiden.

Jag är glatt överraskad att inte världen gick under med tanke på situationen. Om man inte förväntar sig något blir man heller inte besviken.

Annonser