Jag har precis kommit hem från 24 timmar inlagd på sjukhus, ungefär 12 av dessa tillbringade i något av en morfinframkallad dvala. Utomkvedshavandeskap, som det så fint heter, visade sig vara orsaken till den intensiva smärtan jag upplevde igår kring 11-tiden på höger sida av kroppen från en fem cm under revbenen ner till knät. Fick åka ambulans, ligga på en bår, ge en massa prover, göra massa undersökningar som – om jag inte hade haft så förbannat ont – skulle varit generande, några sprutor och totalt tre ”påsar” dropp. Sedan igår eftermiddag har jag dock inte haft något ont, så dom kommer troligen inte behöva operera bort det utan istället behandla det med en liten lokal cellgiftsbehandling på måndag. Hurra för det.

Mamma, syrran, Piaf och pappa kom och hälsa på mig (i den ordningen), men behövde tack och lov gå klockan sju pga att besökstiden var över.
Pappa var förvånansvärt lugn när han var i mitt sällskap (inga förmaningstal), men frågade naturligtvis ut Mamma och Fadern så fort dom behövde gå ut ur rummet. Mamma sa tack och lov inget mer än att hon inte vet så mycket om det, men är nog fortfarande lite sur för att jag ville att någon skulle ringa honom.
Mamma visade ingen oro när hon satt där hos mig, men har tydligen inte kunnat sova en blund i natt.
A, däremot, var betydligt mindre lugn då jag ringde/sms:ade honom. Funderade tydligen på att åka upp hit bara för att sitta och hålla min hand (jättegullig tanke, kanske tom logisk om jag hade blivit överkörd, men totalt onödig nu när mitt liv inte är i fara) och, då han inte kunde komma på någon trolig ursäkt för hans frånvaro, berätta allt för hans fru. Fåntratt.

Skulle egentligen ha träffat Mlle idag, första gången på evigheter, men det blev inställt då dom rekommenderar mig att förbli sängliggandes ett tag till. Skämdes dock för mycket för att berätta den mer exakta orsaken till varför vi inte kunde träffas, då hon vet om att jag redan varit gravid en gång innan (för ganska exakt ett år sedan). Får se om jag vågar säga något imorgon istället.

Annonser