You are currently browsing the category archive for the ‘Allvarligheter’ category.

Smekmånaden med pappa är över. Han ringde i morse för att prata med mamma om att hon ska se till att jag göra en utredning om varför det gick som det gick. Det här borde inte förvåna mig det minsta, det är precis sånt här som pappa gör. Men trots det har jag fortfarande svårt att få upp hakan från golvet.

Inte nog med att alla jag är släkt med nu vet en hel del mer om mitt privatliv än jag någonsin skulle kunna föreställa mig i mina värsta mardrömmar; nu vill han, för att använda hans uttryck, titta ännu längre in under täcket.

Han vill veta när jag slutade med p-pillerna, när jag satte in spiralen, när jag hade min första dag av mens och när jag haft sex dom senaste veckorna. Hur fan tänker man när man ber sin dotter man inte träffat på tre år om en skriftlig rapport med sånt data när man tidigare gjort sitt bästa för att låtsas som om man kom med storken?

Jag ska passa Lill-Lina ikväll. Regeringen kommer och hämtar mig om 15-45 minuter. Jag ska sova över där igen. Jag kommer få höra hans avsikt att fullständigt dränka sin egen näsa värre än farmor måste ha gjort för att han fortfarande ska hata henne efter dom 15 år det gått sedan skilsmässan med mamma sen vid frukosten imorgon bitti. Jag kommer behöva ringa mamma om skjuts för att jag inte kommer kunna hålla mig utan tala om för honom hur absurt hans önskan är. Frågan är bara om han kommer inse att det inte är värt ytterligare tre års uppehåll eller inte.

Kort uppdatering:
Åkte in igen bara några timmar efter mitt senaste inlägg. Kom hem idag efter några dagars återhämnting efter en titthålsoperation där de tog bort min högra äggledare i måndags. Är öm överallt, men mår annars bra. Lite ont i halsen, lite yr, lite trött, men mår alltså förhållandevis bra.

Jag har precis kommit hem från 24 timmar inlagd på sjukhus, ungefär 12 av dessa tillbringade i något av en morfinframkallad dvala. Utomkvedshavandeskap, som det så fint heter, visade sig vara orsaken till den intensiva smärtan jag upplevde igår kring 11-tiden på höger sida av kroppen från en fem cm under revbenen ner till knät. Fick åka ambulans, ligga på en bår, ge en massa prover, göra massa undersökningar som – om jag inte hade haft så förbannat ont – skulle varit generande, några sprutor och totalt tre ”påsar” dropp. Sedan igår eftermiddag har jag dock inte haft något ont, så dom kommer troligen inte behöva operera bort det utan istället behandla det med en liten lokal cellgiftsbehandling på måndag. Hurra för det.

Mamma, syrran, Piaf och pappa kom och hälsa på mig (i den ordningen), men behövde tack och lov gå klockan sju pga att besökstiden var över.
Pappa var förvånansvärt lugn när han var i mitt sällskap (inga förmaningstal), men frågade naturligtvis ut Mamma och Fadern så fort dom behövde gå ut ur rummet. Mamma sa tack och lov inget mer än att hon inte vet så mycket om det, men är nog fortfarande lite sur för att jag ville att någon skulle ringa honom.
Mamma visade ingen oro när hon satt där hos mig, men har tydligen inte kunnat sova en blund i natt.
A, däremot, var betydligt mindre lugn då jag ringde/sms:ade honom. Funderade tydligen på att åka upp hit bara för att sitta och hålla min hand (jättegullig tanke, kanske tom logisk om jag hade blivit överkörd, men totalt onödig nu när mitt liv inte är i fara) och, då han inte kunde komma på någon trolig ursäkt för hans frånvaro, berätta allt för hans fru. Fåntratt.

Skulle egentligen ha träffat Mlle idag, första gången på evigheter, men det blev inställt då dom rekommenderar mig att förbli sängliggandes ett tag till. Skämdes dock för mycket för att berätta den mer exakta orsaken till varför vi inte kunde träffas, då hon vet om att jag redan varit gravid en gång innan (för ganska exakt ett år sedan). Får se om jag vågar säga något imorgon istället.

På tågresan ner till A läste jag i City artikeln ”Vi känner inte igen äkta smaker”, den andra i serien ”Maten och smaken” av David Grossman.

city0901281
Tack vare Grossmans fantastiska journalistiska kunskaper kan han nu avslöja följande revolutionerande budskap till allmänheten:
1) Barn är kinkiga med maten
2) Barn är misstänksamma mot ny mat och äter alltså bara den mat de alltid har ätit
3) Även om nämnda mat råkar vara hel- eller halvfabrikat kommer de föredra det framför hemlagad mat

För tydlighetens skull summerar jag min reaktion till ett ord:
DUH!

Vidare kunde Metro i fredags rapportera om Råd & Röns undersökning som visade att färdigmat inte är hälsosam. Anledningen denna gång var att rätterna från Coop, Findus, Hemköp, Dafgårds och Ica tydligen kan innehålla upp till mellan 45 och 53% fett.
Ska vi kanske undvika att ge våra barn skräpmat? Ett plus ett blir två?

Låt mig avsluta detta inlägg med en personlig rekommendation: stor eller liten – laga din egen mat. På det sättet kontrollerar du själv att du inte använder matsystemets restprodukter som huvudingredienser eller syntetiska kemikalier för att försöka kompensera för bristen av smak som oundvikligen uppkommer om man fuskar med det som är tänkt att vara råvarorna.

Helvetes jävla skit.

Whereabouts:
Mamma är på Malta (en resa som redan hade sontanbokats av Herrn innan de bröt upp) med en kompis.
Lillsyrran eskorteras av mig till och från skolan varje dag klockan 8 resp klockan 14.
Syrran är i skolan på dagarna.
Piaf är i skolan på dagarna.
Jag är hemma.

Timeline:
8:30-14:00 – A bjöds hit då huset står tomt.
13:15 – Någon ringer hemtelefonen. Jag svarar inte då vi är upptagna.
13:16 – Någon ringer min mobil. Jag undrar vem det är som är så ivrig att få tag på mig men svarar inte då vi är upptagna.
13:17 – Någon sms:ar min mobil. Jag börjar bli sur, men kollar inte, för vi är upptagna.
13:18 – Någon ringer hemtelefonen igen. Jag får nog och lyfter på luren, slänger ner den igen, väntar ett tag och lyfter sedan på luren igen för att ingen ska kunna ringa hit igen. Jag stänger av min mobil.
13:50 – Jag kollar sms:et och ser att det är Piaf som skriver
Antar att du inte svarar för att någon e med dig. Står utanför.”. Jag blir rädd att han har sett eller hört för mycket. A lugnar mig.
13:55 – A kör mig till lillsyrrans skola för att hämta upp henne. Jag svara Piaf
Ja. Hämtar nu. Lämnade dörren öppen.” (Piaf har ingen nyckel hit.)
14:00 – Jag går in till lillsyrrans skola för att hämta henne och får då följande svar:
Förstod det. Eller ‘hörde’ det”.
Jag får panik, men försöker dölja det inför lillsyrran. Förklarar i bilen att Piaf troligen har lyssnat på oss sedan det att jag la av luren för A, som inte kan säga så mycket inför lillsyrran.
Resten av dagen – Jag har haft panik och ångest över det här, min mardröm.
Jag mår dåligt av tanken att någon har hört något sånt som jag har varit inblandad i. Jag får svindel av tanken att någon jag är släkt med (”ingift” som biologisk) har hört något sånt som jag varit inblandad i.
Piaf och jag har sedan dess ignorerat varandra.

Lyxproblem? Kanske, men det här är sånt jag får ångest för.

Piaf, syrrans pojkvän, känner något han inte borde för mig. Om det är lust eller kärlek vet jag inte, men i vilket fall som helst är det inte alls bra.
Han vill vara för kramig och fysisk med mig för att jag ska vara bekväm med det, så jag tar avstånd från honom, vilket gör honom ännu kramigare.

Bakgrund: för ett och ett halvt år sedan var han nära på att vara otrogen mot min syster med mig. Jag skällde ut honom och under de närmaste månaderna höll han sig undan mig, vilket jag kände mig väldigt tacksam för då jag fortfarande inte hade förlåtit mig själv eller honom.
Då jag träffade A var han mer ”broderlig” och när jag träffade C och rum237 var jag borta så ofta att vi knappt träffade varandra.

Nu, när är jag singel och hemma, har det där kramiga börjat igen. Jag borde säga till honom, men istället fräser jag till och går därifrån av rädsla att dra upp allt det gamla igen, att behöva ta itu med vad han nu känner för mig.

Träffade pappa idag på ett café i stan. Det gick bra. Naturligtvis fanns det tillfällen då hans business-mindedness sken igenom, men det förväntade jag mig. Vi pratade om arbetslöshet, om det jobb han ganska nyligen anställts för att göra, om jul- och nyårsfirande och skvaller om släktingar på hans sida.

Faster går det bra för, har fått ett nytt jobb med mer ansvar där hon gör succé. Hon försöker dock fortfarande skola om sig.
Äldsta kusinen är fortfarande högt uppsatt i NSF och är troligen så pass involverad i rörelsen att han inte kan ta sig ut även om han skulle vilja. Sånt gör ont att veta om, men släkten låtsas tydligen inte om det utan säger i princip att han alltid är välkommen så länge han lämnar allt… obehagligt någon annanstans.
Näst äldsta kusinen har tydligen seriösa ryggproblem vid 21-års ålder p.g.a. ett snilledrag på fyllan (racea ner med cyklar för en väldigt brand backe – flög ner och hamnade med ryggraden mot en sten). Han är tydligen deltidssjukskriven, något som tar hårt på honom.
Lillkusinen (6 år) fanns det inga nyheter om tydligen. Han funkar väldigt bra med pappa och hans frus snart 5-åriga dotter.

Sånt pratade vi – mestadels han – om.

Efter nästan två timmars fikande (kan man kalla mack-ätande för ”fika”?) bestämde vi oss för en promenad, men det var så kallt att vi ganska omgående ändrade oss när vi väl gått utanför dörren. Pappa körde mig hem istället, efter att ha plockat upp fru och dotter på vägen. Kom på mig själv när vi nästan var framme att jag hade suttit och pratat hela vägen om Indien utan att jag lagt märke till det. Fick kramar av allihopa.
Ska försöka få en inbjudan till ett födelsedagskalas i slutet på februari för lilltjejen.

Herrn, mammas fästman, stormade för någon timme sedan full ut ur huset bland annat efter att ha sagt ”Håll käften på’re, du tilltalar inte mej på’re sättet!” då jag bad honom gå ut ur mitt rum, fått min snart 11-åriga syster att skaka av skräck och tårar då han skrikit åt henne att han ska minsann se till att hon hamnar hos hennes klarsynte pappa LL (mammas ex, alkoholisten som hotat och vid ett tillfälle även misshandlat mamma), mickrat mammas mobil av rädsla att hon skulle ha spelat in något han hade sagt på den samt hotat att polisanmäla mamma för att hon ljugit för alla hon känner om att hon var empatisk.

Nu har adrenalinet borta, tårarna har torkat och jag har än en gång lekt psykolog åt mamma.

Jag kan inte förstå att hon inte lär sig av sina misstag. Herrn har till punkt och prickar följt LLs mönster; sagt – ord för ord – samma saker, gjort samma saker, reagerat på samma sätt. Jag har gång efter annan påpekat det här för mamma, att Herrn är samma skrot och korn som LL, redan innan han gjort något dumt.
Det gick till och med så långt att mamma lovade att lämna Herrn efter att vi kommit tillbaka från Marseille i somras. Bevisligen har inget hänt, men mamma bortförklarar det med att hon faktiskt måste driva ett företag med honom.

Mammas män (min pappa, LL och nu Herrn), har alla först avgudat henne. Inte tycket om, inte älskat – avgudat. Sedan, som en blixt från klar himmel, har de avskytt de henne. Inte ogillat, inte hatat – avskytt.

Det finns faktiskt en anledning att jag aldrig dricker; 11 år under samma tak med LL och 1,5 år med Herrn.

Jag var tvungen att skrika att jag inte ville ha hennes kramar när mamma reste sig och gick mot mig innan hon slutade.

Jag vet inte hur hon lyckas få mig att känna skuld mot henne oavsett situation, men nu har mamma vänt min sorg för ett nyligen avslutat förhållande till att jag är the bad guy som får mamma att gråta. Tack, det var precis det jag behövde.

Hon vill inte förstå att det kanske gör ont att höra saker som mer eller mindre går ut på att han är en skit och jag är ett offer när man fortfarande sörjer och egentligen bara ville ha tröst. Sen måste hon få rentvå sig, oavsett om jag vill eller ens mår bra av att höra det. Hon slutade bara när jag gormade att hon skulle gå ut ur mitt rum. Tårögd gick hon ut, men kom lika snabbt tillbaka, åter igen för att få förklara sig. Jag sköt min garderob framför dörren och blev så lämnad i fred i några timmar.

Då jag inte ätit något på hela dagen gick jag för en halvtimme sedan upp. Med mackorna i högsta hugg började jag springa ner för trappan när mamma bad mig stanna. Mot bättre vetande gick jag upp och – hör och häpna – fick höra ett försvarstal. Lyckligtvis hade jag redan samlat mig tillräckligt innan jag gick upp för att äta, men tydligen inte tillräckligt för mammas snyfthistoria.
Mammas säger att hon bara sa det jag sagt till henne när hon låg i skilsmässa, och menar vidare att det var elakt av mig att spydigt fräsa ”Synd för dig” när hon bad om att få förklara sig genom dörren några timmar tidigare.
Jag säger att vi alla reagerar olika, men att de flesta som gråtandes kryper upp i någons famn bara signalerar att de vill bli kramade. När de plötsligt går därifrån och låser dörren om sig brukar det betyda att de vill bli lämnade ensamma. Man bör då inte lägga någon större vikt vid spydiga fraser om de sagts av personer som mår förjävligt och ännu inte gett något tecken att det skulle vara okej att närma sig.
Jag säger också – upprepade gånger – att jag inte vill prata om vems fel det var, varken våran dispyt eller den underliggande orsaken, oavsett hur väl mamma egentligen vill.
Mamma vill inte förstå det, utan fortsätter.
Jag upprepar det jag tidigare sagt, nu gråtandes.
Mamma går för att trösta mig när jag säger att jag inte längre vill ha hennes kramar just nu, att det inte går att säga vad som helst hur många gånger som helst utan att det inte får någon effekt.
Mamma sätter sig ner igen och tittar bort.

Alltihop är nu mitt fel.

Jag är så slö. Eller rättare sagt: jag har blivit så slö. Orsak? Arbetslöshet.

Jag har inga rutiner, ingenting på agendan, ingenting som motiverar mig att släpa mig ur sängen på morgonen.

Ju längre tid jag är sysslolös, ju mindre känner jag att omvärlden har något att ge mig. Resultat: isolering.

Känner mig mindrevärdig, oduglig och förbisedd.
Jag är mindrevärdig, oduglig och förbisedd.

Jag vill ha tillbaka min struktur!