You are currently browsing the category archive for the ‘Det var en gång…’ category.

Tillbringade min lediga dag idag hemma hos farmor på syjunta. Tog med mig en kasse kläder jag skulle vilja förändra på något sätt, majoriteten skulle sys in.

Det var trevligt, men inte lika bekvämt som första gången vi åt middag för någon vecka sedan; vi har liksom fått slut på samtalsämnen. Förutom ett, som vi snubblade inpå under middagen – min döde farfars bästa kompis – As pappa. Den kopplingen har jag vetat om ganska länge nu (farmor vet ju naturligtvis inte om den då ingen förutom mamma, syrrorna och Piaf ens vet att A existerar), men det var väldigt intressant att få höra hennes bild. Det blev helt plötsligt väldigt svårt att inte le upp förbi öronen, men jag tror jag tonade ner min demonstration av uppenbart intresse tillräckligt mycket för att hon skulle tro att jag bara tyckte om samtalsämnet då As pappa var något av en kändis före min tid.

Kalla denna förbindelse för öde eller slump, i vilket fall var det fascinerande att höra en mer komplett bild av historien om min farfars och As pappas vänskap än det jag fått klistra ihop själv av det mamma och A har berättat. Tyvärr behövde jag som sagt vara återhållsam med min entusiasm av naturliga skäl, men en dag kanske jag kan fråga mer öppen, vem vet?

Jag har precis kommit på mig själv med att prata om pappas släkts landställe, en liten ö på östkusten där jag tillbringade mina somrar på, som om det nyss hade dött. Jag fällde till och med några tårar när jag nyss pratade i telefon om platsen där jag har en del av min själ.

Visst kan jag förstå min egen reaktion till viss del då jag trots allt inte varit där sedan sommaren 2005 p.g.a. att jag bröt med pappa ett halvår senare, men jag blir ändå lite generad när jag tänker på hur mycket den… oasen har betytt för mig. Det har nu statusen ”Paradis på jorden”, enligt mig, något som vid närmare eftertanke kanske är något överdrivet.

Jag väljer omedvetet att bara komma ihåg det som var bra; båtarna, vattnet, stenhällarna, skogarna, svampplockningen, midsommarfiranden under bar himmel med potatis och knäckebröd på sekelgamla handmålade tallrikar, fiskaren, solnedgångarna och allt det andra. Naturligtvis var det inte bara sånt (exempelvis råkar just den ön ha en myggpopulation som endast kan matchas den av nordligaste Norrland), men det väljer jag att inte tänka på. Nej, när jag pratar om den ö där jag växte upp på somrarna talar jag bara om de nästa helgonlika Goda och ingenting annat.

Piaf, syrrans pojkvän, känner något han inte borde för mig. Om det är lust eller kärlek vet jag inte, men i vilket fall som helst är det inte alls bra.
Han vill vara för kramig och fysisk med mig för att jag ska vara bekväm med det, så jag tar avstånd från honom, vilket gör honom ännu kramigare.

Bakgrund: för ett och ett halvt år sedan var han nära på att vara otrogen mot min syster med mig. Jag skällde ut honom och under de närmaste månaderna höll han sig undan mig, vilket jag kände mig väldigt tacksam för då jag fortfarande inte hade förlåtit mig själv eller honom.
Då jag träffade A var han mer ”broderlig” och när jag träffade C och rum237 var jag borta så ofta att vi knappt träffade varandra.

Nu, när är jag singel och hemma, har det där kramiga börjat igen. Jag borde säga till honom, men istället fräser jag till och går därifrån av rädsla att dra upp allt det gamla igen, att behöva ta itu med vad han nu känner för mig.

Tydligen får man inte ha kontakt med sina f.d. elever när man har gift sig. Det är i alla fall min svenskalärare i högsatadiets ursäkt för varför han inte vill ha någon kontakt med mig.

I 7:an och en del av 8:an mådde jag inte bra, var under vissa perioder tom självmordsbenägen. Jag fick en massa stöd från min favoritlärare då, något jag fortfarande är väldigt tacksam för. Vi hade väldigt bra kontakt under resten av högstadiet och även när gick vidare till gymnasiet. Efter halva 2:an gav jag upp skolan och bestämde mig för att vara au pair i Frankrike och när jag kom tillbaka efter sommaren bestämde vi träff på det café vi brukar ses på. Jag glömde bort datumet och försökte sedan hitta ett nytt datum. Plötsligt var han väldigt upptagen och det gick till slut inte att få tag på honom alls.

För några dagar sedan skickade jag ett sms där jag önskade honom god jul, men förväntade mig inget svar. Men tidigare ikväll fick jag faktiskt svar och vår sms-konversation blev följande:

Han: Fick sms men vem är du?
Jag: *Namn*. Om du berättar varför du inte vill ha kontakt med mig lovar jag att sluta höra av mig.
Han: Jag har gift mig
Jag: Oj! Grattis! Ok, jag förstår. Ska be att få lyckoönska er och hoppas att du nån gång i framtiden kommer ändra dig ang kontakt. :) Gott nytt!
Han: Är det så viktigt för dig? Gott nytt till dig också. Tack för sms även om det kom 0115 lite svårt att förk
Jag: Förlåt, tänkte inte så långt *rodnar lite* Om det är viktigt för mig? Klart det är – Du har varit en viktig del i mitt liv. Vill inte tvinga dig till nåt ;)
Han: Vad vill du egentligen?
Jag: Ta en fika, höra lite skvaller, prata om hur mycket bättre det var på den gamla goda tiden. Typ :) Är jag konstig?
Jag, lite senare: Jag tar din tystnad som ett ”ja, det är du”. Det är lugnt. Säg bara till i fall att du skulle ångra dig ;)

Kan tilläggas att det aldrig varit något flört från mig och jag har aldrig uppfattat några tecken på intresse från hans sida på det sättet heller. Är jag konstig som tycker att det är fånigt att skriva att anledningen till att inte träffa någon är för att man gift sig?

Tror han att jag vill att han ska agera min psykolog igen kanske? Tycker han helt enkelt illa om mig? Eller är det som han säger, att någorlunda nygifta män som är någonstans mellan 35 och 40 inte ska ha kontakt med deras 20-åriga före detta… ”kompisar” och/eller elever?

Har legat här i min säng nu en timme och slösurfat, har inte kunnat somna. Loggade in på Facebook (ja, jag skäms för att jag har ett sådant konto, men till mitt försvar används det i genomsnitt 7-8 gånger om året), råkade se att min första pojkvän ever var online.
Vi var 7 år gamla, han tyckte att jag var söt, han frågade chans på mig, jag svarade ja, han frågade om han fick en puss, jag sa ja och gav honom en puss (på munnen!) och var det.
Blev lite sentimental och bestämde mig för att titta på bilder av honom, se vad det blev av honom. Det visar sig att han blev vuxen! Han är 20 år!, ser rätt okej ut, har påbörjat ett alkoholberoende, röker och har ingen flickvän som figurerar på bild.

Letade vidare, hittade min andra pojkvän.
Vi var 8, han bodde på samma gård som jag, han köpte ett par örhängen (papegojor) till mig på skolans årliga höstmarknad, vi höll handen, hans familj flyttade.
Han är också vuxen nu, ser fortfarande ut som han gjorde då, visar sig vara mexikan!, jobbar troligen med bilar, har en massa familjemedlemmar med på bild.

Hittade fler barndomsvänner. Vissa av dom såg ut som dom alltid gjort, vissa hade ändrat sig helt. Men det som chockade mig mest var ändå en tjej jag gick i samma ”klass” med i 6:an-8:an. Hon är ett år yngre än jag och födde i våras en son. Sånt skrämmer mig.

Fick precis en flashback från en morgonsamling i 7:an eller 8:an då min bästa kompis under högstadiet och jag fick råd om att kolla in ”Munshop” av Slem, klassens äckel. Det tog oss ett antal minuter och ett dussintal ”va?!” innan vi förstod att han menade ”Moonshop”, ett utopia som vi alla borde besöka för att få våra böner hörda.

Det visar sig nu, när jag kollat upp ”Moonshop”, att det faktiskt existerar. Det är några nissar som bestämt sig för att sälja mark på månen, så nu kan du, liksom en miljon idioter innan dig (källa: moonshop.se), köpa en drömtomt på www.moonshop.se och var med om att bygga Moonville – den första nordiska staden på månen! (Öppet köp i 30 dagar.)
The sky is the limit!

När jag växte upp ojade mig pappa sig alltid över att när jag blev större skulle jag krossa många hjärtan.

Hittills har det blivit ett som jag är medveten om.
Han har varit kär i mig sedan vi var 16 och började i samma klass. När jag hoppade av 2:an på grund av depression, ätstörning och en pågående brytning med min pappa berättade han senare att han fick den chocken. Vi höll kontakten tack vare MSN och mail under min tid som au pair i Frankrike. Han erkände det jag redan visste, att han var kär i mig och jag kände en mix av tvivlan, hopplöshet, nedstämdhet, upprymdhet och glädje. Jag sa att jag bara tyckte om honom som kompis.
Jag gick under jorden, mådde skit, gick på antidepressiva tabletter, började på en annan skola, överlevde och började må bättre.
Under mitt sista år hade vi sporadisk kontakt och i juni i år träffades vi för att sola och bada. På vägen hem hade han armen omkring min midja och tog till slut mod till sig kysste han mig. Troligen hans första kyss. Vad gör man om man inte känner samma sak? Jag lät honom kyssa mig, hålla min hand, krama om mig när vi stod och väntade på min buss. Han frågade mig om jag ville ge Oss ett försök. Jag tackade efter en lång stund nej.
Vi träffades efter någon månad igen. Han upprepade sitt erbjudande, jag tackade nej igen. Minst tre gånger han jag krossat en av mina bästa vänners hjärta. Det gör så ont. Och snart, troligen imorgon, kommer jag krossa ett annat hjärta.

Jag kommer dit, han öppnar och går tillbaka vardagsrummet där han fortsätter sitt telefonsamtal. Under tiden försöker jag diskret lägga de få tillhörigheter jag har hos honom i min väska och när han avslutat det säger han hej och börjar laga middag. Vi sätter oss och äter, han sin mat och jag min, och pratar om dagen som gått. Jag säger mot slutet av middagen att det är någonting jag måste prata med honom om. Tystnad följer. Han anar. Jag tar efter ett par evighetslånga sekunder mod till mig och säger: ”Jag har haft väldigt kul med dig under den här tiden men att jag inte tror på oss som ett par. Jag känner helt enkelt inte på det sättet, utan hoppas att vi kan vara kompisar någon gång i framtiden när vi känner oss redo för det. Jag bryr mig väldigt mycket om dig och jag tror att det här är bäst för oss båda.”

Så föreställer jag mig hur det ska gå till när jag avslutar mitt och Cs två månader långa förhållande. Jag hade tänkt göra det idag, men nu har han sagt att är sjuk och febrig och vill bli omhändetagen. Jag vet inte om jag har hjärta att bryta upp med honom just idag, men as of a couple of hours ago så har jag satt mig i skiten ytterligare: jag har sagt till A att han kan komma upp hit på torsdag.

Hur lyckas jag?!

Vi träffades på bloggen och la genast märke till vårt gemensamma behov av att få skriva av oss. Vi började maila, långa ivriga mail, nån gång i veckan den sommaren för två år sedan då jag var au pair i Frankrike. Jag blev sedan skrämd av hans uppenbara intresse för mig och bröt kontakten med honom i över ett år. Jag tog upp det igen efter ett år och sedan dess har vi som sagt mailat, eller nu de senaste månaderna, ringt varandra i princip varje dag.

Måndagar är de dagar då jag äntligen får ta kontakt med A efter en två dagar lång dvala. Vi brukade maila, men sedan han kom tillbaka från semestern har jag bestämt att vi inte ska ses något mer och helst inte ha någon annan kontakt heller innan han och hans fru har bestämt sig för att skiljas.

Vår kontakt brukade vara daglig, de allra flesta dagar satt vi i minst en timme ett par gånger om dagen och konverserade om allt mellan himmel och jord. Nu, efter att As fru kom på honom i slutet av sommaren (A glömde logga ut från sitt mailkonto), har vår kontakt reducerats till, i bästa fall, någon timmes telefonerande på arbetstid under veckodagarna.

Men nu är det som sagt äntligen måndag och jag kan ringa A utan att få hjärtklappningar av risken att hans fru skulle svara. Jag älskar måndagar!