You are currently browsing the category archive for the ‘Funderingar’ category.

Det har varit en händelserik helg för min del. Mycket C, Cs mamma, ungerska och Ungern, men också en del cycklande (dom 17,5 km mellan honom och mig, enkel riktning) och promenerande. Det mest utmärkande var dock Samtalet som hölls i Cs bil i garaget under hans mammas lägenhet vid 22-tiden igår kväll då det slutade med att vi tummade* på att vi nu var pojk- och flickvän.

”Hur kom det sig?”, kan ju ni arma få stackare som faktiskt följt den här bloggen från början och vet att jag i höstas inte var alltför entusiastisk angående C. Well, det som övertygade mig den här gången var att vi faktiskt Hade pratat om något djupare än vecken på hans skjorta tidigare under dagen och att han faktiskt verkar intresserad av mitt liv och vad jag gör med det.
Det som gör att jag ändå – tummisen till trots – inte är så säker som jag skulle vilja är att jag inte är kär. Men vem vet; det kanske kommer med tiden…

*C tyckte att vi skulle skaka hand, men av någon anledning kändes inte det så romantiskt, så vi kompromissade fram en tummis istället.

Är det något män säger för att de verkligen menar det eller är de lika svårtydda som kvinnor?

Betyder frasen ”han är trött nu” verkligen ”sorry kid, jag tror inte att det kommer vara så mycket action där på ett tag”?

Är det bara ytterligare ett fall som sorteras under rubriken ”män är dåliga på att kommunicera”?
Är det något de säger bara för att utmana, typ ”tja, du kan ju försöka, men det kommer nog krävas ett proffs för det. Pallar du det?”?
Är det kanske något de säger för att dölja sanningen om att det egentligen är de själva som är ”trötta nu”?
Eller kan det vara så att män talat sanning från första början; att vissa av deras kroppsdelar lever sina egna liv bortom deras kontroll?

Puss

kram

ploff

allahjartans4

Heart

Jag är den enda tjugoåringen som har haft en tjugoårskris. Den började någon gång för ett år sedan och pågick i över ett halvår. Jag funderade på fullaste allvar om hur livet nu bara kommer gå utför, hur hemskt det kommer att bli att vara vuxen på riktigt (för mellan 18 och 20 får man ju bara prova på att vara vuxen, alla vet ju att man inte är det på allvar ännu), hur mycket jag ännu inte hunnit med och hur jag slösat bort de ljuva ungdomsåren jag benådats med.

Jag tror att min dragning till vuxna har att göra med mitt behov som äldsta barn (och dotter till min far) att bevisa mig duglig. Bästa sättet att göra det är att härma de som kan, de som vet. Resultatet är att jag nu inte känner mig hemma bland mina jämnåriga för att vi inte förstår varandra eller de som är äldre än mig för att de flesta avfärdar mig innan jag öppnat munnen på grund av min ålder.

Jag antar att det där med att ha lillgamla barn är lika tabu för föräldrar som att ha fula eller fulla barn. Det pratar man helst inte om, och när man nu tvingas säga något när någon ställer en till svars förnekar man det.

Jag var lillgammal, oavsett vad mina föräldrar skulle svara om någon frågade dem. Nu är jag bara gammal – men inte vuxen – med en del barnsliga tendenser.

På tågresan ner till A läste jag i City artikeln ”Vi känner inte igen äkta smaker”, den andra i serien ”Maten och smaken” av David Grossman.

city0901281
Tack vare Grossmans fantastiska journalistiska kunskaper kan han nu avslöja följande revolutionerande budskap till allmänheten:
1) Barn är kinkiga med maten
2) Barn är misstänksamma mot ny mat och äter alltså bara den mat de alltid har ätit
3) Även om nämnda mat råkar vara hel- eller halvfabrikat kommer de föredra det framför hemlagad mat

För tydlighetens skull summerar jag min reaktion till ett ord:
DUH!

Vidare kunde Metro i fredags rapportera om Råd & Röns undersökning som visade att färdigmat inte är hälsosam. Anledningen denna gång var att rätterna från Coop, Findus, Hemköp, Dafgårds och Ica tydligen kan innehålla upp till mellan 45 och 53% fett.
Ska vi kanske undvika att ge våra barn skräpmat? Ett plus ett blir två?

Låt mig avsluta detta inlägg med en personlig rekommendation: stor eller liten – laga din egen mat. På det sättet kontrollerar du själv att du inte använder matsystemets restprodukter som huvudingredienser eller syntetiska kemikalier för att försöka kompensera för bristen av smak som oundvikligen uppkommer om man fuskar med det som är tänkt att vara råvarorna.

Som bekant försöker jag undvika saker som inte är naturliga. Inte så att det är ristat i sten, men jag försöker vara sparsam med saker jag inte kan hitta i naturen. Exempel: huvudvärk uppstår inte på grund av en plötslig brist av huvudvärkstabletter utan troligen på grund av brist på sömn, vatten eller lugn och ro, men ibland måste man vara aktiv just där och då och behöver således snabba på processen.

Jag är och har alltid varit skeptisk mot p-piller och liknande preparat då de inte bara tillför kroppen hormoner vid onaturliga tillfällen och därmed rubbar den naturliga balansen – utan det är syntetiska hormoner. Det är naturligtvis ännu värre.
”Kondomer är inte heller naturliga!”, säger ni säkert då. Yeah, well, det är i alla fall inget som förändrar någons kropp (permanent?) på en molekylär nivå.
(För mer info om p-piller, se denna video.)

Men som den gentle…kvinna man är ställer man upp och provar på andra preventivmedel för att Han är så obekväm med kondomer. Man gör det av kärlek (det kan inte vara lätt att tvingas ha sex med kondom) och bekvämlighet (det är jobbigt att behöva höra på hur jobbigt det är att tvingas ha sex med kondom).
Fram tills idag har jag under två månader alltså använt nuvaringar. Utvärdering av det jag upplevt:
Plussidan: jag har mindre lust (bra då man är långt ifrån någon att ha sex med), jag är inte gravid
Minussidan: jag har mindre lust (dåligt då man faktiskt vill ha sex), det är svårare rent fysiskt att ha sex, jag får kraftigare mensvärk, viktuppgång, jag saknar min lust!
Summa summarum: jag måste byta. Troligen till kopparspiral.

Jag har aldrig sett ett lyckligt äktenskap som varat tills döden skilde dom åt. Tvärt om, de äktenskap jag känner till har antingen slutat i skilsmässa eller så har de inte varit lyckliga, vilket får mig att undra om det överhuvudtaget går att leva tillsammans i alla sina dagar och vad, i så fall, som behövs för att uppnå denna astronomiska utmaning. Kärlek? Pengar? Sex? Trohet? Romantik? Förmågan att lyssna? Modet att berätta? Humor? Gemensamma intressen? Tid för varandra? Tid för sig själv? Rutiner? Spontanitet? Religion? Barn? En förlåtande natur? Ödet?

Som kräfta är jag romantisk och vill gärna tro att det finns någon jag kan rida ut med i solnedgången en vacker dag. Men den lilla men envisa rationella rösten i mitt huvud säger att det finns alltför många variabler, att för många saker som kan gå fel för att sannolikheten att Mr Right kommer finnas kvar där resten av livet är alltför låg för att jag bör satsa mitt liv, mitt välmående på att det ska funka.

Jag har precis kommit på mig själv med att prata om pappas släkts landställe, en liten ö på östkusten där jag tillbringade mina somrar på, som om det nyss hade dött. Jag fällde till och med några tårar när jag nyss pratade i telefon om platsen där jag har en del av min själ.

Visst kan jag förstå min egen reaktion till viss del då jag trots allt inte varit där sedan sommaren 2005 p.g.a. att jag bröt med pappa ett halvår senare, men jag blir ändå lite generad när jag tänker på hur mycket den… oasen har betytt för mig. Det har nu statusen ”Paradis på jorden”, enligt mig, något som vid närmare eftertanke kanske är något överdrivet.

Jag väljer omedvetet att bara komma ihåg det som var bra; båtarna, vattnet, stenhällarna, skogarna, svampplockningen, midsommarfiranden under bar himmel med potatis och knäckebröd på sekelgamla handmålade tallrikar, fiskaren, solnedgångarna och allt det andra. Naturligtvis var det inte bara sånt (exempelvis råkar just den ön ha en myggpopulation som endast kan matchas den av nordligaste Norrland), men det väljer jag att inte tänka på. Nej, när jag pratar om den ö där jag växte upp på somrarna talar jag bara om de nästa helgonlika Goda och ingenting annat.

Herrn, mammas fästman, stormade för någon timme sedan full ut ur huset bland annat efter att ha sagt ”Håll käften på’re, du tilltalar inte mej på’re sättet!” då jag bad honom gå ut ur mitt rum, fått min snart 11-åriga syster att skaka av skräck och tårar då han skrikit åt henne att han ska minsann se till att hon hamnar hos hennes klarsynte pappa LL (mammas ex, alkoholisten som hotat och vid ett tillfälle även misshandlat mamma), mickrat mammas mobil av rädsla att hon skulle ha spelat in något han hade sagt på den samt hotat att polisanmäla mamma för att hon ljugit för alla hon känner om att hon var empatisk.

Nu har adrenalinet borta, tårarna har torkat och jag har än en gång lekt psykolog åt mamma.

Jag kan inte förstå att hon inte lär sig av sina misstag. Herrn har till punkt och prickar följt LLs mönster; sagt – ord för ord – samma saker, gjort samma saker, reagerat på samma sätt. Jag har gång efter annan påpekat det här för mamma, att Herrn är samma skrot och korn som LL, redan innan han gjort något dumt.
Det gick till och med så långt att mamma lovade att lämna Herrn efter att vi kommit tillbaka från Marseille i somras. Bevisligen har inget hänt, men mamma bortförklarar det med att hon faktiskt måste driva ett företag med honom.

Mammas män (min pappa, LL och nu Herrn), har alla först avgudat henne. Inte tycket om, inte älskat – avgudat. Sedan, som en blixt från klar himmel, har de avskytt de henne. Inte ogillat, inte hatat – avskytt.

Det finns faktiskt en anledning att jag aldrig dricker; 11 år under samma tak med LL och 1,5 år med Herrn.

As it turnes out, beaking up can actually be a good diet.
1) One loses ones appetite, reducing the food intake drastically, even when feeling hungry at the same time.
2) If one manages to not eat at night, as one should, the time spent sleeping durring the day due to all the sleepless nights, keepes one from eating.
3) As one in desperation turnes to less sentative parents for support and guidance, one is sure to hear the very thing one doesn’t want to hear, which more or less forces one to stay out of the kitchen as said parents might dwell there in order to ”set things right”.

Sadly, this diet is not for everyone. While some people don’t eat at all, others may feel the urge to eat even more than usual. However, you probably know yourself well enough to guess how you’d react, so I trust you wont be doing anything you know to be stupid, blindly taking my word for it to work.