You are currently browsing the category archive for the ‘Relationer’ category.

Det har varit en händelserik helg för min del. Mycket C, Cs mamma, ungerska och Ungern, men också en del cycklande (dom 17,5 km mellan honom och mig, enkel riktning) och promenerande. Det mest utmärkande var dock Samtalet som hölls i Cs bil i garaget under hans mammas lägenhet vid 22-tiden igår kväll då det slutade med att vi tummade* på att vi nu var pojk- och flickvän.

”Hur kom det sig?”, kan ju ni arma få stackare som faktiskt följt den här bloggen från början och vet att jag i höstas inte var alltför entusiastisk angående C. Well, det som övertygade mig den här gången var att vi faktiskt Hade pratat om något djupare än vecken på hans skjorta tidigare under dagen och att han faktiskt verkar intresserad av mitt liv och vad jag gör med det.
Det som gör att jag ändå – tummisen till trots – inte är så säker som jag skulle vilja är att jag inte är kär. Men vem vet; det kanske kommer med tiden…

*C tyckte att vi skulle skaka hand, men av någon anledning kändes inte det så romantiskt, så vi kompromissade fram en tummis istället.

Jobbade första dagen sedan operationen idag. Behövde sätta mig ner efter att ha stått upp i tre timmar, men jag är ändå nöjd med dagen :)

Chefen var som förväntat. Han sa något om att jag var blekare men att jag gått ner i vikt och att det inte kom något ont utan något gott. Kommenterade också min frisyr och hur det ”verkligen attraherade” honom. Seriöst.

Jag nämnde C som han hållit tummarna för då han också är ungrare. Trodde det skulle göra chefen mindre pushig, men han sa att ”vissa ungrare har tur” och något om att om han bara var 20 år yngre skulle inte C ha någon chans. Right.

Ny taktik: undvika ämnet helt med chefen.

Smekmånaden med pappa är över. Han ringde i morse för att prata med mamma om att hon ska se till att jag göra en utredning om varför det gick som det gick. Det här borde inte förvåna mig det minsta, det är precis sånt här som pappa gör. Men trots det har jag fortfarande svårt att få upp hakan från golvet.

Inte nog med att alla jag är släkt med nu vet en hel del mer om mitt privatliv än jag någonsin skulle kunna föreställa mig i mina värsta mardrömmar; nu vill han, för att använda hans uttryck, titta ännu längre in under täcket.

Han vill veta när jag slutade med p-pillerna, när jag satte in spiralen, när jag hade min första dag av mens och när jag haft sex dom senaste veckorna. Hur fan tänker man när man ber sin dotter man inte träffat på tre år om en skriftlig rapport med sånt data när man tidigare gjort sitt bästa för att låtsas som om man kom med storken?

Jag ska passa Lill-Lina ikväll. Regeringen kommer och hämtar mig om 15-45 minuter. Jag ska sova över där igen. Jag kommer få höra hans avsikt att fullständigt dränka sin egen näsa värre än farmor måste ha gjort för att han fortfarande ska hata henne efter dom 15 år det gått sedan skilsmässan med mamma sen vid frukosten imorgon bitti. Jag kommer behöva ringa mamma om skjuts för att jag inte kommer kunna hålla mig utan tala om för honom hur absurt hans önskan är. Frågan är bara om han kommer inse att det inte är värt ytterligare tre års uppehåll eller inte.

Jag älskar att män är så väldigt förutsägbara när det gäller vissa saker, som sex till exempel. (Å andra sidan påstår karaktären Dr. Foreman i House att kvinnor vill känna att dom har rätt och att man därför bör ge dom vad dom förväntar sig för att det skulle göra dom villigare, så det kanske kan vara så att männen rumt omkring mig bara råkat picka upp vad jag förväntar mig.)

Jag hatar att jag kan vara så väldigt förutsägbar när det gäller vissa saker, som sex till exempel, och ändå inte kunna undvika situationer som bör undvikas.
Jag har minst sagt varit svältfödd på… positiva känslor ett tag i och med insättandet av spiralen och sjukhusvistelsen, men jag ska inte göra något åt det på grund av operationen under ytterligare några dagar. Det är min ursäkt till att jag i helgen mot bättre vetande åkte till C i helgen för tv-tittande och catching up. Obekvämt i början, mysigt efter någon timme, awkward någon gång kring ett-tiden då Samtalet om varför det blev som det blev diskuterades, spänt vid läggdags, alldeles för skönt resten av småtimmarna, sömnlöst och ont för min del på morgonen.
Jag trodde verkligen att jag skulle kunna låta bli. Strikta orders från doktorn att inte så mycket som bada innan det slutar blöda var min livlina så att säga. Jag borde ha förutspått att det skulle bli så. Jag borde ha tackat nej som jag gjort i två månader snart.

Det fåniga med det hela är att C har betydligt mer självkontroll än jag när det gäller sånt – till och med vid ett sånt här tillfälle

Det går så snabbt att bli beroende av något.
Det har nu gått tio dagar sedan jag såg A sist. Det kommer dröja minst fyra dagar till innan jag kommer kunna se honom igen.

Våra möten uppfyller så många saker jag börjat behöva. Glädjen. Kramarna. Kyssarna. Sexet. Närheten. Tryggheten. Ömheten. Sårbarheten. Kärleken?
Och som alla som nekats det de är beroende av har jag börjat visa vissa tecken på avvänjning såsom grinighet, spändhet och framför allt en ökad dragning till det jag är beroende av.

Som jag tidigare nämnt (alas!) försöker jag hitta substitut. Sist var det löjliga youtubevideos, nu är det en bok jag fick låna av Regeringen i söndags, ”Twilight” av Stephenie Meyer. Den är bättre än jag trodde, trots de första sega sidorna och det faktum att jag inte gillar den kvinnliga huvudpersonen särskilt mycket. Om inte annat ockuperar den i alla fall en del av den tid jag annars skulle tillbringa tänkandes på saker som inte alls är nyttiga för mig att tänka på.
Tyvärr är inte bloggandet inte ett lika effektivt sätt att få mig att tänka på något annat. Bör nog fortsätta med läsandet istället.

Pappa droppade nyss av mig efter en kväll med mig som kostade honom lite över 700 spänn för att han är som han är.
Middag (pasta + citronglass) och bio (Benjamin Button).

Han sa att han älskar mig innan jag klev ur bilen.
Jag sa att jag älskar honom också.

Tillbringade min lediga dag idag hemma hos farmor på syjunta. Tog med mig en kasse kläder jag skulle vilja förändra på något sätt, majoriteten skulle sys in.

Det var trevligt, men inte lika bekvämt som första gången vi åt middag för någon vecka sedan; vi har liksom fått slut på samtalsämnen. Förutom ett, som vi snubblade inpå under middagen – min döde farfars bästa kompis – As pappa. Den kopplingen har jag vetat om ganska länge nu (farmor vet ju naturligtvis inte om den då ingen förutom mamma, syrrorna och Piaf ens vet att A existerar), men det var väldigt intressant att få höra hennes bild. Det blev helt plötsligt väldigt svårt att inte le upp förbi öronen, men jag tror jag tonade ner min demonstration av uppenbart intresse tillräckligt mycket för att hon skulle tro att jag bara tyckte om samtalsämnet då As pappa var något av en kändis före min tid.

Kalla denna förbindelse för öde eller slump, i vilket fall var det fascinerande att höra en mer komplett bild av historien om min farfars och As pappas vänskap än det jag fått klistra ihop själv av det mamma och A har berättat. Tyvärr behövde jag som sagt vara återhållsam med min entusiasm av naturliga skäl, men en dag kanske jag kan fråga mer öppen, vem vet?

Idag fortsätter chefen med flörtandet. Det kan nu omöjligen misstolkas som något annat. I lördags var det i alla fall lite subtilt.
Då pratade vi om ungerska, mitt språkintresse och lite om C. Han undrade om jag inte ville lära mig några snuskiga fraser på ungerska, var på jag svarade något undvikande som han tolkade som ett ja. Han skrev ner dom och sa att jag kunde få öva på honom, spela lite teater när ingen annan var där (för det här är väldigt hysh-pysh, nämligen), tills det att jag skaffat en till ungersk älskare som jag faktiskt kan använda de här fraserna på.
Jag frågade lite senare den dagen om han var gift, varpå han svarade att han varit skild sedan ’87 men att han har haft oseriösa förhållanden med gifta kvinnor och mycket yngre tjejer. Efter det kom den andra tjejen som jobbar där, så han kunde inte säga så mycket mer antar jag.

Idag var det snäppet värre. Han började med att fråga om jag hade lärt mig något av det han skrivit upp på lappen och var den här lappen nu befann sig, livrädd att någon skulle se den/att jag hade anmält ”gubbjäveln till polisen”. Jag sa att nej, jag har inte pluggat någon ungerska men att jag heller inte gjort några polisanmälningar om så triviala saker.
Han frågade då om jag inte ville veta hur man säger något mer, men då jag misstänkte vad ”något mer” skulle innefatta svarade jag åter något allmänt om att jag var intresserad av allt ifrån det man säger till barn till sånt man säger till gamlingar. Han svarar något om att han tänker prata med mig som man pratar med en kvinna, inte ett barn.

Senare frågar han hur det går med A, var och när vi träffas, och han drar slutsatsen att jag skulle behöva en kk här i stan också. Jag säger något undvikande i stil med ”kanske det kanske”, men han insisterar och föreslår att jag ska lägga ut en annons på nätet om att jag söker någon bara för sex. Jag försöker förklara att det kanske skulle vara en bra idé för en kille då han max skulle få tio svar, men att jag som tjej skulle bli mailbombad om jag skrev något sånt. Han säger lite i förbifarten att han skulle vara en av de svarande.
Under dagen har han också skickat menande blickar över glasögonen då hans mod begränsats av att det kommit en till tjej dit för att jobba.

Vad gör man? Jag kan inte vara ohyfsad och rakt ut säga att det är för mycket, det skulle kräva stake jag inte har och ett jobb jag inte har råd att förlora.

Det förlängda barnkalaset/-fikat är nu avslutat. Pappa undrade om det inte var någon av fikadeltagarna som önskade stanna för att vara med/titta på lite senare då han skulle stycka den dovhjort han traditionsenligt skulle köpa av grannen lite senare under kvällen, och jag tackade ja. Det blev sedan till – utöver observerandet av styckningen – assisterande av köttfärstillverkning, godnattsageläsning, tedrickning till Beck samt tittande på för mig nya foton som tagits under de år jag inte varit med i bilden så att säga. Trevligt över det hela taget, om än med några oundvikliga stunder av påtaglig awkwardness.

Lill-Lina var lika bedårande som sist jag fick se henne, kanske till och med lite extra för att jag fick äran att ha henne uppkrupen i mitt knä för första gången på väldigt länge.

Då jag är den jag är lyckades jag även denna gång skjuta upp färdigställandet av min present till Lill-Lina (en CD med blandade barnvisor på franska jag i vanlig ordning blåst upp till ett monumentalt projekt jag till slut behövde kompromissa för att få färdigt) till sista minuten blev jag så sen att jag till slut tvingades lifta med syrran och Piaf. Hemskt. Vi har ju som sagt ignorerar varandra i två-tre veckor, men att sitta ingstängda i en bil och tiga i tjugo minuter gick helt enkelt inte. Jag löste det hela med pladder i början följt av att lyssna i tysthet på radion. Det gick väl sådär.

Pappa och jag har fortfarande svårast att vara ensamma. Det är drägligt då vi har ett givet samtalsämne, men jag blir lätt lite desperat så fort det tar slut och börjar på måfå fråga ja-och-nej-frågor bara för att köpa tid att hitta lite djupare samtalsämnen. Det gick sådär, det också.

Regeringen har blivit så mycket tant som man kan vara i hennes ålder, både till utseendet och sättet. Andra kanske skulle kalla henne mammig, men för mig är hon bara tantig. Lyckligtvis förblindar hennes medfödda förmåga som amerikan att småprata med vem som helst om vad som helst detta tillräckligt för att man inte behöver lägga alltför mycket hjärnkapacitet åt att analysera hennes blommande tantighet.

Jag tvingades erkänna att min engelska inte är vad den en gång var. Då, för tre år sedan, när jag använde engelskan hela tiden i skolan och varannan helg då jag bodde hos pappa, var jag i det närmaste flytande. Nu visar det sig vara betydligt mer hackigt och segt. Det är inte alls längre gracilt och naturligt, något jag nu när jag tvingats konstatera det sörjer. Förhoppningsvis går det att åtgärda med tiden.

Jag är glatt överraskad att inte världen gick under med tanke på situationen. Om man inte förväntar sig något blir man heller inte besviken.

Fan också. Chefen flörtar med mig. Inte bra alls. Vad gör man nu? Utan att riskera jobbet, alltså.