You are currently browsing the category archive for the ‘Trams’ category.

Har de senaste dagarna haft ett ovanligt starkt sug efter potatis.
Håller på att få tillbaka de kilon jag tappade under min sjukhusvistelse. Och det kommer bli värre – har börjat med de förhatliga nuvaringarna igen.

(För de som inte är tillräckligt nyfikna för att fråga, men observanta nog att se att jag använt ett konstigt ord som titel: ”krumpli” är vardagsordet för potatis på ungerska, som jag försöker lära mig nu. Det är riktigt så man ser något knubbigt litet framför sig, som en rumpnisse ungefär.)

Annonser


See what I mean?

Jobbade första dagen sedan operationen idag. Behövde sätta mig ner efter att ha stått upp i tre timmar, men jag är ändå nöjd med dagen :)

Chefen var som förväntat. Han sa något om att jag var blekare men att jag gått ner i vikt och att det inte kom något ont utan något gott. Kommenterade också min frisyr och hur det ”verkligen attraherade” honom. Seriöst.

Jag nämnde C som han hållit tummarna för då han också är ungrare. Trodde det skulle göra chefen mindre pushig, men han sa att ”vissa ungrare har tur” och något om att om han bara var 20 år yngre skulle inte C ha någon chans. Right.

Ny taktik: undvika ämnet helt med chefen.

Inget förhör idag. Betyder bara att pappa förskjutit det till då han tvingas inse att mamma inte kommer göra grovjobbet åt honom.

Generande diskussion igår kväll i vilket fall som helst, men nu om mina preferenser.
Brad Pitt var på tv. Regeringen och jag skämtade om hans hethet. Pappa påminde mig om ”diskussionen” vi hade om min grej för män som är för gamla för mig på sjukhuset när jag var hög på morfin. Jag rodnade upp till öronen.
Han har ju rätt!

House.
Hugh Laurie.
Fredrik Lindström.
Johnny Depp.
Brad Pitt.
A.

Vad är motsatsen till gubbsjuka?

Är det något män säger för att de verkligen menar det eller är de lika svårtydda som kvinnor?

Betyder frasen ”han är trött nu” verkligen ”sorry kid, jag tror inte att det kommer vara så mycket action där på ett tag”?

Är det bara ytterligare ett fall som sorteras under rubriken ”män är dåliga på att kommunicera”?
Är det något de säger bara för att utmana, typ ”tja, du kan ju försöka, men det kommer nog krävas ett proffs för det. Pallar du det?”?
Är det kanske något de säger för att dölja sanningen om att det egentligen är de själva som är ”trötta nu”?
Eller kan det vara så att män talat sanning från första början; att vissa av deras kroppsdelar lever sina egna liv bortom deras kontroll?

Under lite mer än en vecka har jag mer eller mindre absorberats av Stephanie Meyer Twilight-värld. Jag har läst de fyra romaner som kommit ut i serien och de tolv första kapitel av den opublicerade femte som läckt ut samt sett filmen. Jag tror att det är vår motsvarighet till hur killar känner för Star Wars.
Hemskt tjejigt, jag vet, och om ni inte tål att läsa en kort amatörsmässig utvärdering av något på det temat förstår jag.

Böckerna
Bra:
+ Hennes version av myten. Den här typen av vampyrer är min favorit hittills; den slår till och med Anne Rices.
+ Oslagbara teman: sårbarhet, makt, kärlek.
Dåligt:
– Huvudpersonen Bella. Människan gnäller sig igenom första hälften av första och andra boken och är allmänt nere den första delen av tredje och fjärde. Tråkigt att läsa om.
Slutsats: Läsvärda böcker om du inte har något annat att göra på långa bussresor alternativt är tjejigare än jag.

Filmen
Bra:
+ Miljön. Det var mer eller mindre så jag föreställde mig Forks, skolan, husen och skogen.
Dåligt:
– Konversationerna var onödigt långdragna och dåligt framförda.
– Astmasymdromet. Av någon anledning envisas regissörer med att tvinga skådespelarna att fräsa och spotta som ”rovdjur” och/eller andas som om de hade astma under illusionen att det får karaktärerna att verka trovärdiga. Det funkar inte på film. Inse faktum.


Detta klipp innehåller den bästa scenen (de första två minuterna) och den sämsta scenen (resten av klippet). Säger en del om filmen, inte sant?

Slutsats: Har du verkligen inget annat för dig? Inte? Okej, se den här, men betala för guds skull inte ett öre för det!

Vid middagsbordet:
Jag – Jag har jätteont i magen.

Mamma – Vad skulle ni säga om jag skulle tvinga er att äta upp det här? (Syftar på en billig 1-litersburk hallonsylt)
Lillsyrran – Jag skulle nog spy.

Mamma – Ehum… det här kanske inte var rätt ämne?

Det går så snabbt att bli beroende av något.
Det har nu gått tio dagar sedan jag såg A sist. Det kommer dröja minst fyra dagar till innan jag kommer kunna se honom igen.

Våra möten uppfyller så många saker jag börjat behöva. Glädjen. Kramarna. Kyssarna. Sexet. Närheten. Tryggheten. Ömheten. Sårbarheten. Kärleken?
Och som alla som nekats det de är beroende av har jag börjat visa vissa tecken på avvänjning såsom grinighet, spändhet och framför allt en ökad dragning till det jag är beroende av.

Som jag tidigare nämnt (alas!) försöker jag hitta substitut. Sist var det löjliga youtubevideos, nu är det en bok jag fick låna av Regeringen i söndags, ”Twilight” av Stephenie Meyer. Den är bättre än jag trodde, trots de första sega sidorna och det faktum att jag inte gillar den kvinnliga huvudpersonen särskilt mycket. Om inte annat ockuperar den i alla fall en del av den tid jag annars skulle tillbringa tänkandes på saker som inte alls är nyttiga för mig att tänka på.
Tyvärr är inte bloggandet inte ett lika effektivt sätt att få mig att tänka på något annat. Bör nog fortsätta med läsandet istället.

Fan vad patetisk jag är. A har varit i radioskugga i tre dagar och jag ligger och kollar på youtubesnuttar rubricerade ”Top 10 kisses in movies” och ”Best tv first kisses of all times” klockan halv tolv på kvällen.
(Konstpaus.)
Det värsta av allt är att det faktiskt kom en tår. För kollage som någon fjortis med tillgång till ”Cheesies hits of ’08” har pusslat ihop.
Om den var av saknad eller ögats naturliga respons till uttorkning p.g.a. uppspärrade ögon låter jag vara osagt.

Jag har ätit alldeles för mycket gott idag. Det är nästan så att jag rullar åt sidan nu när jag ligger på mage i sängen och skriver det här.

Allvarligt talat, min matdagbok, om jag nu skulle föra en sådan, skulle inte se bra ut idag. Rester från igår till frukost vid nio, ett glas juice och en pralin på jobbet mellan tio och tre, en macka vid halv fyra, en halv mindre god semla jag lovat att inte äta som snack vid fyra, rester från igår till middag igen vid halv sju, tre söta pannkakor med grillad banan (gudomligt!) till efterrätt vid halv åtta, en apelsin nu vid tolvslaget.

Imorgon måste bli en bättre dag. Barnkalas för Lill-Lina till trots.

Large Wedding
(Bild: Fentastic)