You are currently browsing the category archive for the ‘Uppdatering’ category.

Nej, jag har inte dött. Jag kan bara inte besöka den här hemsidan – än mindre uppdatera den – hos C som jag numera mer eller mindre bor hos i fall att han skulle få för sig att kolla vart jag har varit.

Förhoppningsvis hittar jag en lösning på detta snart. Jag saknar att blogga :(

Det har varit en händelserik helg för min del. Mycket C, Cs mamma, ungerska och Ungern, men också en del cycklande (dom 17,5 km mellan honom och mig, enkel riktning) och promenerande. Det mest utmärkande var dock Samtalet som hölls i Cs bil i garaget under hans mammas lägenhet vid 22-tiden igår kväll då det slutade med att vi tummade* på att vi nu var pojk- och flickvän.

”Hur kom det sig?”, kan ju ni arma få stackare som faktiskt följt den här bloggen från början och vet att jag i höstas inte var alltför entusiastisk angående C. Well, det som övertygade mig den här gången var att vi faktiskt Hade pratat om något djupare än vecken på hans skjorta tidigare under dagen och att han faktiskt verkar intresserad av mitt liv och vad jag gör med det.
Det som gör att jag ändå – tummisen till trots – inte är så säker som jag skulle vilja är att jag inte är kär. Men vem vet; det kanske kommer med tiden…

*C tyckte att vi skulle skaka hand, men av någon anledning kändes inte det så romantiskt, så vi kompromissade fram en tummis istället.

Smekmånaden med pappa är över. Han ringde i morse för att prata med mamma om att hon ska se till att jag göra en utredning om varför det gick som det gick. Det här borde inte förvåna mig det minsta, det är precis sånt här som pappa gör. Men trots det har jag fortfarande svårt att få upp hakan från golvet.

Inte nog med att alla jag är släkt med nu vet en hel del mer om mitt privatliv än jag någonsin skulle kunna föreställa mig i mina värsta mardrömmar; nu vill han, för att använda hans uttryck, titta ännu längre in under täcket.

Han vill veta när jag slutade med p-pillerna, när jag satte in spiralen, när jag hade min första dag av mens och när jag haft sex dom senaste veckorna. Hur fan tänker man när man ber sin dotter man inte träffat på tre år om en skriftlig rapport med sånt data när man tidigare gjort sitt bästa för att låtsas som om man kom med storken?

Jag ska passa Lill-Lina ikväll. Regeringen kommer och hämtar mig om 15-45 minuter. Jag ska sova över där igen. Jag kommer få höra hans avsikt att fullständigt dränka sin egen näsa värre än farmor måste ha gjort för att han fortfarande ska hata henne efter dom 15 år det gått sedan skilsmässan med mamma sen vid frukosten imorgon bitti. Jag kommer behöva ringa mamma om skjuts för att jag inte kommer kunna hålla mig utan tala om för honom hur absurt hans önskan är. Frågan är bara om han kommer inse att det inte är värt ytterligare tre års uppehåll eller inte.

Jag älskar att män är så väldigt förutsägbara när det gäller vissa saker, som sex till exempel. (Å andra sidan påstår karaktären Dr. Foreman i House att kvinnor vill känna att dom har rätt och att man därför bör ge dom vad dom förväntar sig för att det skulle göra dom villigare, så det kanske kan vara så att männen rumt omkring mig bara råkat picka upp vad jag förväntar mig.)

Jag hatar att jag kan vara så väldigt förutsägbar när det gäller vissa saker, som sex till exempel, och ändå inte kunna undvika situationer som bör undvikas.
Jag har minst sagt varit svältfödd på… positiva känslor ett tag i och med insättandet av spiralen och sjukhusvistelsen, men jag ska inte göra något åt det på grund av operationen under ytterligare några dagar. Det är min ursäkt till att jag i helgen mot bättre vetande åkte till C i helgen för tv-tittande och catching up. Obekvämt i början, mysigt efter någon timme, awkward någon gång kring ett-tiden då Samtalet om varför det blev som det blev diskuterades, spänt vid läggdags, alldeles för skönt resten av småtimmarna, sömnlöst och ont för min del på morgonen.
Jag trodde verkligen att jag skulle kunna låta bli. Strikta orders från doktorn att inte så mycket som bada innan det slutar blöda var min livlina så att säga. Jag borde ha förutspått att det skulle bli så. Jag borde ha tackat nej som jag gjort i två månader snart.

Det fåniga med det hela är att C har betydligt mer självkontroll än jag när det gäller sånt – till och med vid ett sånt här tillfälle

För att ingen om någon vecka eller så ska undra varför miljön plötsligt gått åt pipan så vill jag förvarna om att jag tänker låta bli att vara vegetarian i en till två veckor för att få upp mitt blodvärde (som nu ligger på 80 men som hos mig bör vara kring 120-125).

Anledningarna till att jag är vegetarian överhuvudtaget är två: miljön och min egen hälsa. I en till två veckor kommer som sagt det första få lida för det andra. Så ja, jag bryter mot principer, men bara lite och tillfälligt.

Hittills har jag bara ätit Hemköps leverpastej med gurkbitar (det enda järnrika från djurvärlden som finns hemma) och det var äckligt. Smaken kan jag stå ut med (jag har trots allt ätit sjukhusmat i fem dagar), men det gör mig lite illamående. Funderar starkt på att be mamma köpa en julskinka.

Kort uppdatering:
Åkte in igen bara några timmar efter mitt senaste inlägg. Kom hem idag efter några dagars återhämnting efter en titthålsoperation där de tog bort min högra äggledare i måndags. Är öm överallt, men mår annars bra. Lite ont i halsen, lite yr, lite trött, men mår alltså förhållandevis bra.

Jag har precis kommit hem från 24 timmar inlagd på sjukhus, ungefär 12 av dessa tillbringade i något av en morfinframkallad dvala. Utomkvedshavandeskap, som det så fint heter, visade sig vara orsaken till den intensiva smärtan jag upplevde igår kring 11-tiden på höger sida av kroppen från en fem cm under revbenen ner till knät. Fick åka ambulans, ligga på en bår, ge en massa prover, göra massa undersökningar som – om jag inte hade haft så förbannat ont – skulle varit generande, några sprutor och totalt tre ”påsar” dropp. Sedan igår eftermiddag har jag dock inte haft något ont, så dom kommer troligen inte behöva operera bort det utan istället behandla det med en liten lokal cellgiftsbehandling på måndag. Hurra för det.

Mamma, syrran, Piaf och pappa kom och hälsa på mig (i den ordningen), men behövde tack och lov gå klockan sju pga att besökstiden var över.
Pappa var förvånansvärt lugn när han var i mitt sällskap (inga förmaningstal), men frågade naturligtvis ut Mamma och Fadern så fort dom behövde gå ut ur rummet. Mamma sa tack och lov inget mer än att hon inte vet så mycket om det, men är nog fortfarande lite sur för att jag ville att någon skulle ringa honom.
Mamma visade ingen oro när hon satt där hos mig, men har tydligen inte kunnat sova en blund i natt.
A, däremot, var betydligt mindre lugn då jag ringde/sms:ade honom. Funderade tydligen på att åka upp hit bara för att sitta och hålla min hand (jättegullig tanke, kanske tom logisk om jag hade blivit överkörd, men totalt onödig nu när mitt liv inte är i fara) och, då han inte kunde komma på någon trolig ursäkt för hans frånvaro, berätta allt för hans fru. Fåntratt.

Skulle egentligen ha träffat Mlle idag, första gången på evigheter, men det blev inställt då dom rekommenderar mig att förbli sängliggandes ett tag till. Skämdes dock för mycket för att berätta den mer exakta orsaken till varför vi inte kunde träffas, då hon vet om att jag redan varit gravid en gång innan (för ganska exakt ett år sedan). Får se om jag vågar säga något imorgon istället.

Inspirationstorka har lett till bristen på inlägg på den här bloggen, som jag är övertygad om att hela en person har lagt märke till. Det mest drastiska som hänt mig på ett tag är bara tjejiga, så för er som verkligen inte har något för er: fortsätt läs.

Jag fick en kopparsprial insatt igår. Inte alls kul – det gjorde jävligt ont och jag kände mig frustrerad och hjälplös. Har fortfarande ont sedan dess, men bara lite av och till, inte mer än mensvärk.
Värre var det i onsdags, då det först var tänkt att tanterna på ungdomsmottagningen skulle sätta in den. Dels hade jag glömt rådet de givit mig om att ta en Ipren en timme innan och dels misslyckades de två gånger i rad innan jag gav upp för att det gjorde så djävulskt ont utan någon form av ”bedövning”.

I tisdags plockade pappa upp mig efter jobbet för att ”det inte fanns något folk på jobbet”, vilket resulterade till att han köpte bok #3 och 4 i Twilight-serien åt mig av min f.d. klasskompis dom jobbar där (fick personalrabbat – fett nice!). Lite awkward, men jag lyckades ändå få till en date med honom imorgon vid lunch, får se hur det går.

Det går så snabbt att bli beroende av något.
Det har nu gått tio dagar sedan jag såg A sist. Det kommer dröja minst fyra dagar till innan jag kommer kunna se honom igen.

Våra möten uppfyller så många saker jag börjat behöva. Glädjen. Kramarna. Kyssarna. Sexet. Närheten. Tryggheten. Ömheten. Sårbarheten. Kärleken?
Och som alla som nekats det de är beroende av har jag börjat visa vissa tecken på avvänjning såsom grinighet, spändhet och framför allt en ökad dragning till det jag är beroende av.

Som jag tidigare nämnt (alas!) försöker jag hitta substitut. Sist var det löjliga youtubevideos, nu är det en bok jag fick låna av Regeringen i söndags, ”Twilight” av Stephenie Meyer. Den är bättre än jag trodde, trots de första sega sidorna och det faktum att jag inte gillar den kvinnliga huvudpersonen särskilt mycket. Om inte annat ockuperar den i alla fall en del av den tid jag annars skulle tillbringa tänkandes på saker som inte alls är nyttiga för mig att tänka på.
Tyvärr är inte bloggandet inte ett lika effektivt sätt att få mig att tänka på något annat. Bör nog fortsätta med läsandet istället.

Pappa droppade nyss av mig efter en kväll med mig som kostade honom lite över 700 spänn för att han är som han är.
Middag (pasta + citronglass) och bio (Benjamin Button).

Han sa att han älskar mig innan jag klev ur bilen.
Jag sa att jag älskar honom också.