Jag har precis kommit hem från 24 timmar inlagd på sjukhus, ungefär 12 av dessa tillbringade i något av en morfinframkallad dvala. Utomkvedshavandeskap, som det så fint heter, visade sig vara orsaken till den intensiva smärtan jag upplevde igår kring 11-tiden på höger sida av kroppen från en fem cm under revbenen ner till knät. Fick åka ambulans, ligga på en bår, ge en massa prover, göra massa undersökningar som – om jag inte hade haft så förbannat ont – skulle varit generande, några sprutor och totalt tre ”påsar” dropp. Sedan igår eftermiddag har jag dock inte haft något ont, så dom kommer troligen inte behöva operera bort det utan istället behandla det med en liten lokal cellgiftsbehandling på måndag. Hurra för det.

Mamma, syrran, Piaf och pappa kom och hälsa på mig (i den ordningen), men behövde tack och lov gå klockan sju pga att besökstiden var över.
Pappa var förvånansvärt lugn när han var i mitt sällskap (inga förmaningstal), men frågade naturligtvis ut Mamma och Fadern så fort dom behövde gå ut ur rummet. Mamma sa tack och lov inget mer än att hon inte vet så mycket om det, men är nog fortfarande lite sur för att jag ville att någon skulle ringa honom.
Mamma visade ingen oro när hon satt där hos mig, men har tydligen inte kunnat sova en blund i natt.
A, däremot, var betydligt mindre lugn då jag ringde/sms:ade honom. Funderade tydligen på att åka upp hit bara för att sitta och hålla min hand (jättegullig tanke, kanske tom logisk om jag hade blivit överkörd, men totalt onödig nu när mitt liv inte är i fara) och, då han inte kunde komma på någon trolig ursäkt för hans frånvaro, berätta allt för hans fru. Fåntratt.

Skulle egentligen ha träffat Mlle idag, första gången på evigheter, men det blev inställt då dom rekommenderar mig att förbli sängliggandes ett tag till. Skämdes dock för mycket för att berätta den mer exakta orsaken till varför vi inte kunde träffas, då hon vet om att jag redan varit gravid en gång innan (för ganska exakt ett år sedan). Får se om jag vågar säga något imorgon istället.

Annonser

Är det något män säger för att de verkligen menar det eller är de lika svårtydda som kvinnor?

Betyder frasen ”han är trött nu” verkligen ”sorry kid, jag tror inte att det kommer vara så mycket action där på ett tag”?

Är det bara ytterligare ett fall som sorteras under rubriken ”män är dåliga på att kommunicera”?
Är det något de säger bara för att utmana, typ ”tja, du kan ju försöka, men det kommer nog krävas ett proffs för det. Pallar du det?”?
Är det kanske något de säger för att dölja sanningen om att det egentligen är de själva som är ”trötta nu”?
Eller kan det vara så att män talat sanning från första början; att vissa av deras kroppsdelar lever sina egna liv bortom deras kontroll?

Under lite mer än en vecka har jag mer eller mindre absorberats av Stephanie Meyer Twilight-värld. Jag har läst de fyra romaner som kommit ut i serien och de tolv första kapitel av den opublicerade femte som läckt ut samt sett filmen. Jag tror att det är vår motsvarighet till hur killar känner för Star Wars.
Hemskt tjejigt, jag vet, och om ni inte tål att läsa en kort amatörsmässig utvärdering av något på det temat förstår jag.

Böckerna
Bra:
+ Hennes version av myten. Den här typen av vampyrer är min favorit hittills; den slår till och med Anne Rices.
+ Oslagbara teman: sårbarhet, makt, kärlek.
Dåligt:
– Huvudpersonen Bella. Människan gnäller sig igenom första hälften av första och andra boken och är allmänt nere den första delen av tredje och fjärde. Tråkigt att läsa om.
Slutsats: Läsvärda böcker om du inte har något annat att göra på långa bussresor alternativt är tjejigare än jag.

Filmen
Bra:
+ Miljön. Det var mer eller mindre så jag föreställde mig Forks, skolan, husen och skogen.
Dåligt:
– Konversationerna var onödigt långdragna och dåligt framförda.
– Astmasymdromet. Av någon anledning envisas regissörer med att tvinga skådespelarna att fräsa och spotta som ”rovdjur” och/eller andas som om de hade astma under illusionen att det får karaktärerna att verka trovärdiga. Det funkar inte på film. Inse faktum.


Detta klipp innehåller den bästa scenen (de första två minuterna) och den sämsta scenen (resten av klippet). Säger en del om filmen, inte sant?

Slutsats: Har du verkligen inget annat för dig? Inte? Okej, se den här, men betala för guds skull inte ett öre för det!

Vid middagsbordet:
Jag – Jag har jätteont i magen.

Mamma – Vad skulle ni säga om jag skulle tvinga er att äta upp det här? (Syftar på en billig 1-litersburk hallonsylt)
Lillsyrran – Jag skulle nog spy.

Mamma – Ehum… det här kanske inte var rätt ämne?

Inspirationstorka har lett till bristen på inlägg på den här bloggen, som jag är övertygad om att hela en person har lagt märke till. Det mest drastiska som hänt mig på ett tag är bara tjejiga, så för er som verkligen inte har något för er: fortsätt läs.

Jag fick en kopparsprial insatt igår. Inte alls kul – det gjorde jävligt ont och jag kände mig frustrerad och hjälplös. Har fortfarande ont sedan dess, men bara lite av och till, inte mer än mensvärk.
Värre var det i onsdags, då det först var tänkt att tanterna på ungdomsmottagningen skulle sätta in den. Dels hade jag glömt rådet de givit mig om att ta en Ipren en timme innan och dels misslyckades de två gånger i rad innan jag gav upp för att det gjorde så djävulskt ont utan någon form av ”bedövning”.

I tisdags plockade pappa upp mig efter jobbet för att ”det inte fanns något folk på jobbet”, vilket resulterade till att han köpte bok #3 och 4 i Twilight-serien åt mig av min f.d. klasskompis dom jobbar där (fick personalrabbat – fett nice!). Lite awkward, men jag lyckades ändå få till en date med honom imorgon vid lunch, får se hur det går.

Det går så snabbt att bli beroende av något.
Det har nu gått tio dagar sedan jag såg A sist. Det kommer dröja minst fyra dagar till innan jag kommer kunna se honom igen.

Våra möten uppfyller så många saker jag börjat behöva. Glädjen. Kramarna. Kyssarna. Sexet. Närheten. Tryggheten. Ömheten. Sårbarheten. Kärleken?
Och som alla som nekats det de är beroende av har jag börjat visa vissa tecken på avvänjning såsom grinighet, spändhet och framför allt en ökad dragning till det jag är beroende av.

Som jag tidigare nämnt (alas!) försöker jag hitta substitut. Sist var det löjliga youtubevideos, nu är det en bok jag fick låna av Regeringen i söndags, ”Twilight” av Stephenie Meyer. Den är bättre än jag trodde, trots de första sega sidorna och det faktum att jag inte gillar den kvinnliga huvudpersonen särskilt mycket. Om inte annat ockuperar den i alla fall en del av den tid jag annars skulle tillbringa tänkandes på saker som inte alls är nyttiga för mig att tänka på.
Tyvärr är inte bloggandet inte ett lika effektivt sätt att få mig att tänka på något annat. Bör nog fortsätta med läsandet istället.

Pappa droppade nyss av mig efter en kväll med mig som kostade honom lite över 700 spänn för att han är som han är.
Middag (pasta + citronglass) och bio (Benjamin Button).

Han sa att han älskar mig innan jag klev ur bilen.
Jag sa att jag älskar honom också.

Tillbringade min lediga dag idag hemma hos farmor på syjunta. Tog med mig en kasse kläder jag skulle vilja förändra på något sätt, majoriteten skulle sys in.

Det var trevligt, men inte lika bekvämt som första gången vi åt middag för någon vecka sedan; vi har liksom fått slut på samtalsämnen. Förutom ett, som vi snubblade inpå under middagen – min döde farfars bästa kompis – As pappa. Den kopplingen har jag vetat om ganska länge nu (farmor vet ju naturligtvis inte om den då ingen förutom mamma, syrrorna och Piaf ens vet att A existerar), men det var väldigt intressant att få höra hennes bild. Det blev helt plötsligt väldigt svårt att inte le upp förbi öronen, men jag tror jag tonade ner min demonstration av uppenbart intresse tillräckligt mycket för att hon skulle tro att jag bara tyckte om samtalsämnet då As pappa var något av en kändis före min tid.

Kalla denna förbindelse för öde eller slump, i vilket fall var det fascinerande att höra en mer komplett bild av historien om min farfars och As pappas vänskap än det jag fått klistra ihop själv av det mamma och A har berättat. Tyvärr behövde jag som sagt vara återhållsam med min entusiasm av naturliga skäl, men en dag kanske jag kan fråga mer öppen, vem vet?

Fan vad patetisk jag är. A har varit i radioskugga i tre dagar och jag ligger och kollar på youtubesnuttar rubricerade ”Top 10 kisses in movies” och ”Best tv first kisses of all times” klockan halv tolv på kvällen.
(Konstpaus.)
Det värsta av allt är att det faktiskt kom en tår. För kollage som någon fjortis med tillgång till ”Cheesies hits of ’08” har pusslat ihop.
Om den var av saknad eller ögats naturliga respons till uttorkning p.g.a. uppspärrade ögon låter jag vara osagt.

Idag fortsätter chefen med flörtandet. Det kan nu omöjligen misstolkas som något annat. I lördags var det i alla fall lite subtilt.
Då pratade vi om ungerska, mitt språkintresse och lite om C. Han undrade om jag inte ville lära mig några snuskiga fraser på ungerska, var på jag svarade något undvikande som han tolkade som ett ja. Han skrev ner dom och sa att jag kunde få öva på honom, spela lite teater när ingen annan var där (för det här är väldigt hysh-pysh, nämligen), tills det att jag skaffat en till ungersk älskare som jag faktiskt kan använda de här fraserna på.
Jag frågade lite senare den dagen om han var gift, varpå han svarade att han varit skild sedan ’87 men att han har haft oseriösa förhållanden med gifta kvinnor och mycket yngre tjejer. Efter det kom den andra tjejen som jobbar där, så han kunde inte säga så mycket mer antar jag.

Idag var det snäppet värre. Han började med att fråga om jag hade lärt mig något av det han skrivit upp på lappen och var den här lappen nu befann sig, livrädd att någon skulle se den/att jag hade anmält ”gubbjäveln till polisen”. Jag sa att nej, jag har inte pluggat någon ungerska men att jag heller inte gjort några polisanmälningar om så triviala saker.
Han frågade då om jag inte ville veta hur man säger något mer, men då jag misstänkte vad ”något mer” skulle innefatta svarade jag åter något allmänt om att jag var intresserad av allt ifrån det man säger till barn till sånt man säger till gamlingar. Han svarar något om att han tänker prata med mig som man pratar med en kvinna, inte ett barn.

Senare frågar han hur det går med A, var och när vi träffas, och han drar slutsatsen att jag skulle behöva en kk här i stan också. Jag säger något undvikande i stil med ”kanske det kanske”, men han insisterar och föreslår att jag ska lägga ut en annons på nätet om att jag söker någon bara för sex. Jag försöker förklara att det kanske skulle vara en bra idé för en kille då han max skulle få tio svar, men att jag som tjej skulle bli mailbombad om jag skrev något sånt. Han säger lite i förbifarten att han skulle vara en av de svarande.
Under dagen har han också skickat menande blickar över glasögonen då hans mod begränsats av att det kommit en till tjej dit för att jobba.

Vad gör man? Jag kan inte vara ohyfsad och rakt ut säga att det är för mycket, det skulle kräva stake jag inte har och ett jobb jag inte har råd att förlora.