You are currently browsing the tag archive for the ‘vikt’ tag.

Har de senaste dagarna haft ett ovanligt starkt sug efter potatis.
Håller på att få tillbaka de kilon jag tappade under min sjukhusvistelse. Och det kommer bli värre – har börjat med de förhatliga nuvaringarna igen.

(För de som inte är tillräckligt nyfikna för att fråga, men observanta nog att se att jag använt ett konstigt ord som titel: ”krumpli” är vardagsordet för potatis på ungerska, som jag försöker lära mig nu. Det är riktigt så man ser något knubbigt litet framför sig, som en rumpnisse ungefär.)

Idag är jag boven.
Nej, jag syftar inte till rum237-dramat. Jag kommer inte att skriva om det här, så om det är därför du är här så klicka vidare alternativt lämna din e-mailadress i en kommentar så kanske jag kommer skriva ner min version i ett mail om du känner att ditt liv inte är fullständig utan den.

Nej, just idag det finns bara två sammanhang där jag anser mig vara boven:
1) Viktgrejen. Har helt försummat mina principer.
2) A-grejen. Gjorde slut med A i torsdags.

A-grejen börjar visa sina negativa sidor nu. I hans mail skriver han nu om hur han egentligen har vetat ända sedan sist vi sågs (d.v.s. dagen efter att jag dumpat C; var inte riktigt 100% den dagen) men att han inte velat erkänna det för sig själv av rädsla för att det skulle göra för ont. Han skriver vidare att han inte alls är svartsjuk (ren vit lögn) och att han förstår mig. Han vill bara vara min… ja, vad det nu är jag vill att vi ska vara. Han har varit hur gullig som helst.
Jag känner mig så hemsk som inte kan finnas där för honom. Hemsk för att jag utsatt honom för det här. Hemsk för att jag helt enkelt inte kan besvara de känslor han har för mig.

A har som sagt skrivit att han ”vet” att jag har någon annan. Har varken förnekat eller bekräftat det ännu då jag inte vet hur han kommer att reagera. Får väl ta hand om det imorgon. Det som allting annat.

Jag väger mig aldrig av princip. Tycker att det är onödigt att hetsa upp sig över siffor när man ändå vet om man behöver gå upp eller ner i vikt.
Lättast är att känna efter hur man mår; om man är nöjd med sig själv och sin kropp eller om man inte gör det. Och om man nu som svensk behöver hänga upp sig på nummer så går det ju att kolla om man fortfarande kommer byxorna eller inte; storleken på kläderna har fördelen att både vara jordsnära och siffervänlig.

Hur som helst: jag känner inte att jag är nöjd längre. Jag var nöjd i sommras med hur jag såg ut och vilka kläder jag kunde ha på mig. Men inte längre.

Under hösten har jag sakta men säkert gått upp i vikt. I början visste jag inte varför, vilket förstås var enormt frustrerande. Sedan gav jag upp och började äta de saker som 1) inte är särskillt goda i alla fall 2) inte alls är bra för midjemåttet.

Det positiva med allt det här är att jag ser att jag inte regarerar så som jag skulle reagerat för ett år sen.
Självklart kommer jag alltid att ha spår av min ätstörning kvar, men jag är fortfarande glad att jag inte gått under av ångest, självhat och -förakt vid det här laget som jag är övertygad om att jag skulle ha gjort för inte alls så länge sedan.

Sedan sommaren har jag sakta men säkert lagt på mer och mer vikt. Det är frustrerande, speciellt för mig som haft en ätstörning. Men det som är ännu mer frustrerande än att gå upp i vikt är att inte veta varför.
Jag äter ungefär samma saker, ungefär vid samma tider, ungefär lika mycket, ungefär lika regelbundet.

Det är en grej att gå upp i vikt och veta att det är för att man åt för mycket skräpmat den där veckan. Helt annat när man inte har en aning om varför.